Posted in funderingar, musik, Resor

Tvekar

IMG_20170828_203926.jpg

Jag vet, någon av er kommer att tycka att jag är konstig.  Någon annan kommer kanske att förstå mig helt. Problemet: Jag ska ut och resa. Italien. Åtta dagar. Åtta dagar utan mitt gullegryn Signe. 💔 Jag begriper inte hur det ska gå. Eller så går det av bara farten. Suck.

Ikväll har jag äntligen förmått mig ta in  resväskorna. Jag borde börja packa. Åtminstone kika på vad jag behöver. För jag vet att det behövs en  och annan uppdatering på t-skjortfronten. Jag har nämligen inte behövt några t-skjortor på hela  sommaren. Istället klätt mig  i klänning. Och tröja! Men nu ryktas det om temperaturer upp till 30  grader. Det bli att splita av sig. Visa benen. 😉

Visst, det låter härligt. 30 grader. Venedig. Gardasjön. Men ändå. Jag vet inte…

Jag åker  trots allt inte ensam. L och E följer med. För det här är Ls resa. Hon och a-orkestern ska på svarsvisit till Italien. Ni kanske kommer ihåg att vi hade två italienska ungdomar boende hos oss förra sommaren?

L ska bo hemma hos en familj medan E och jag huserar på hotell.  Det kommer att bli spännande. En massa glass. Varmt. Och musik.

Men. Egentligen skulle jag må bäst hemma. Förbaskat Jörri, varför kryssade vi inte i att vi åker allihopa?

Det blir nog säkert bra. Sen.

Advertisements
Posted in konst, skrivande, Sommar

Den sommaren

 

IMG_20170716_222056_964.jpg

Ibland liksom hejdar sig tiden… Så att  bloggen blir alldeles tyst. Den här sommaren skulle det ha funnits massvis att skriva om, men jag valde istället att vara tyst och betrakta världen för mig själv och genom min kamera. För fotandet har jag åter en gång återupptäckt. Jag plåtar för jämnan. Mest för mig själv.

Det är många bilder jag skulle ha velat dela med mig av. Särskilt från sommaren och sommarteatern. För den blev en upplevelse på många plan. Den var arbetsam, men oj vad mycket vi lärde oss. Och samvaron! Den biten kommer jag aldrig någonsin att glömma.

Många bilder finns bara på min näthinna. Inristade. För ibland finns inte tid att lyfta kameran. Och ibland är det bäst att låta bli. Då gäller det bara att fånga. Registrera.

Som den där kvällen när jag kom körande för att hämta hem barnen från teaterövningen. Det var sent. Klockan var långt över tio. Den väldiga gula prästgården tornade upp sig utanför bilrutan. Plötsligt får jag syn på en ung kvinna och ett barn  som kommer springande hand i hand runt knuten på prästgården. Det är bråttom och den lilla håller hårt, hårt i kvinnans hand för att hänga med. Det är någonting beskyddande över kvinnan. Båda två är i för pjäsen tidstypiskt klädda i huckle och lång kjol. Tiden liksom stannar, allt är lite overkligt och det känns som om jag har förflyttats till ett helt annat sekel. Jag måste nypa mig för att komma tillbaka till nuet, men det dröjer länge innan den sköna rysningen längs med ryggraden lägger sig.

En annan bild som ristat in sig på näthinnan är kvällen när jag för första gången ser slutscenen. Den är magisk och tårarna vill inte sluta trilla ner för kinden. Jag ser Jacob och Linnea-  mina barn. Jag ser huvudrollsinnehavarna. Jag ser alla skådespelarna, tar in dem en och en. Imponeras och överväldigas. Men jag kan inte för något få syn på Ellen. Var är hon? Har hon missat att alla ska vara ute på scenen i slutscenen? Precis när jag ska rycka regissören i armen och fråga var Ellen är, får jag syn på henne där hon står lite skymd bakom en annan person. Hon står och sjunger hjärtat ur sig. En liten flicka som ger sitt allt. Det är fullkomligt och inte det minsta lilla stråk av återhållsamhet syns till. Hon hade gett sig tusan på att spela teater den här sommaren och det är det hon också gör. Mammas världsbild liksom kreverar. Det är som om jag äntrar en helt annan värld – en för mig ännu otillgänglig och outforskad värld. Mäktigt!

Nu har livet lite lugnat ner sig igen. Vardagen. Nu ska jag börja skriva igen. Försöka. Ni får ge er lite till tåls i början. Det var svårt att hitta början. Jag liksom värjde mig.  Hittade på dumma ursäkter. Det enkla kändes med ens så svårt.

Men nu känns det som om det har lossnat. Ordflödet har åter en gång korkats.

Jag är så glad att just du tittade in.❤

 

 

 

Posted in funderingar, musik

Vad vore jag om du inte fanns

Helen Sjöholm menar Gud när hon i den här sången konstaterar “vad vore jag om du inte fanns”.

För min del får den här sången bli en kärleksförklaring till maken. Det är flera saker som inte är bra just nu, saker som får sommaren att grumlas i kanten. Och det blir liksom inte roligare när man ser ledsna människor omkring sig. Ibland funderar jag vilket som är enklare, egna ledsamheter eller andras.  Kanske ändå de egna, dem rår jag på. Andras är svårare, allt man kan göra är stå vid sidan, stryka bort en tår. 💔

Det är i varje fall sådana dagar jag blir extra påmind om klippan jag har i mitt liv. Så Jörri vad vore jag om du inte fanns?❤

Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Medan jag låg inne och sov

IMG_20170610_204544_982.jpg

Medan jag låg inne och sov sprack sommaren fram. Alltså mäktigt! Det var som  om jag klev in i en helt ny värld i morse när jag gick ut med lilla björnen. Det blommade liksom överallt! Och bara för att jag varit borta en dag eller två.

För även jag blev sjuk. Lindrigt sjuk. Kanske jag får tacka den våldsamma magsjukan jag hade för någon månad sedan, att den gjorde mig immun. Eller så hör tacken “en snipil” jag tog mig häromkvällen. Det var när jag sett Signe spy och spy och spy, som jag aningen desperat frågade maken om han möjligen inte har någonting starkare som kunde rensa rören ordentligt. Ni som känner mig, vet att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget. Varför? Mja. Jag har väl aldrig lärt mig tycka om det och ingen har någonsin kommit på att lära mig göra det heller. Nåja, men att se barnen spy var och varannan minuten, gör även att den minst alkoholtörstige börjar trängta efter något starkt. Tyvärr är jag också gift med en karl som inte har några starkvaror hemma, så när som på några mini enportions flaskor konjak. Dem har han köpt för flera år tillbaka att ha i lager för att kunna ta dem med den dag han och hans bror vandrar i fjällen och sitter uppe på en alptopp och njuter av solnedgången. Nu har dessvärre inte den vandringen blivit  av (än) och de här flaskorna har därför blivit stående i skåpet. Tills frun säger:

– Ro hit med dem! Jag ska ha!

Så då gjorde han det och vi festade loss en vanlig torsdag kväll och kände den förfärligt starka drycken rinna hela vägen genom strupen ner i magen.

IMG_20170610_222550.jpg
En mild bild av vårt bykberg… På insidan väntar tre dubbelt mera…

Jag var inte så lycklig över mitt tilltag en timme senare, för då började jag må fruktansvärt dåligt. Antagligen mötte spriten spysjukan där nere i magen och utkämpade en bitter kamp – en kamp som magsjukan förlorade. Istället fick jag 38-graders feber och matlusten försvann.

Men idag känner jag mig relativt iform igen. Istället är det maken som mår pyton och kräks. Han tog antagligen en för liten sup när frun prompt skulle  dela. 😂

Signe börjar äntligen bli bättre. Hon har kräkts tre dagar non stop och precis när jag började fundera om jag ändå inte håller på att ha ihjäl mitt barn, började hon äta chips – ni vet Taffel skruvar. Efter att  ha ätit dem och druckit lite vatten  och lite till vatten utan att kräkas, återvände plötsligt vår lilla Signe som varit försvunnen i flera dagar. Flickan som vi istället haft inneboende hos oss har varit vrålsur över att vi inte gett henne tillräckligt med vätska. Den här sjukan tar verkligen fram det primitiva i en och Signe har visat  med hela sitt väsen hur desperat hon varit och hur illa hon mått. När man hör sitt barn vråla efter vatten funderar man om man nog är i rätt land.

Ännu idag, fjärde dagen, har hon kastat upp, men det var nog mitt fel som försiktigt försökte införa annat än chips på menyn. Två skedar gröt med blåbärssoppa var tydligen för häftigt. Alltså har vi fortsatt med chipsdieten. Imorgon nya tag.

Skjutsade dottern till teaterövning ikväll och spenderade därefter nästan en timme på gravgården med Ellen. Egentligen var det tänkt jag skulle ta lite bilder på teaterövandet, men hjärnan fungerar inte efter en sådan vecka, så kamerans minneskort blev hemma. Istället åkte vi till gravgården för att rekognosera, det är så länge sedan jag varit där.

– Vad många du känner här, sa dottern häpet när vi spatserat omkring ett bra tag och tittat på fint dekorerade stenar med inbyggda lyktor och små fåglar sittande på vakt.

– Känner är kanske fel ord. Jag vet vem de var.

Det var i den stunden  jag insåg det. Det har hänt någonting. Tidigare var det tvärtom. Då var gravgården bara en massa stenar med namn på människor jag inte visste vem de var. I dag känner jag namnen som klär var och varannan grav (på den nya delen av planen).

Inne på affären i byn är det tvärtom. Där tycker jag alltid att det skulle vara så roligt att träffa på någon bekant. Istället är det bara en massa okända människor jag aldrig sett förut.

Det är dags att börja inse sanningen. Min hemby har vuxit ifrån mig.

 

 

Posted in konst, Sjukdom och hälsa, Sommar

Trött

IMG_20170520_145916.jpg

Jag lever. Jag mår bra. Även de mina. Svärmor är hemma. Det blev ingen flytt. Istället går hon hemma och väntar på läkarna ska bestämma sig hur de vill ha det. Vissa saker rår man helt enkelt inte på. Tiden måste få ha sin gilla gång.

De senaste veckorna har varit… roliga! Men ack så jobbiga! Nu kör vi en vecka till och då hoppas jag få livet tillbaka igen.

Någon sa till mig häromdagen när jag berättade hur våra dagar ser ut som bäst:

– Hur ids ni?

Ja-a. Hur ids vi.

En annan kvinna berättade om hur hon måste gå och lägga sig på soffan en stund efter jobbet, hur hon går på yoga för att hitta balans i livet.

Jag log inombords, men knöt ihop munnen. Om hon bara visste hur mitt liv ser ut just nu.

Det fanns en tid när även jag sov en stund på soffan efter jobbet, men det är länge sedan nu. När jag kommer hem kring halv fem tiden (för nu jobbar jag som andra normala människor 8-16 och inte bara övertid…) rör jag ihop maten. Har jag tur hinner jag med en kopp kaffe. Sen packar jag in familjen i bilen och kör  dem till deras övningar. De flesta övningar börjar klockan 18 så det finns inga andningshål. Allt ska klaffa för att vi ska hinna i tid.

För närvarande kör jag till Kronoby flera gånger i veckan för att barnen ska kunna gå på teaterövning. Och inte nog med det – jag själv har haft flera sångövningar och keikkor på sistone. Så sent som idag har jag tillbringat dagen i Vasa på körfestival. Tack till mamma och pappa och svärföräldrar som sett till att husrum och logistik har fungerat idag!

Hur ids vi. Ja-a. Det funderar jag också. Eller egentligen vet jag. När jag kuskat mina barn till Krombi är det som att få nya barn hem. Allvarligt vet jag inte vad de gör med dem där på teaterövningen, men de är som förbytta när det blivit dags att åka hem igen. De pratar i munnen på varandra, tränar repliker, sjunger i stämmor – ja de formligen lyser! Jag vet, det låter som överdrift, som om jag försöker försköna alltihop, men det är riktigt sant! Vartenda ord. Jag tror att allt handlar  om att hitta sin tillhörighet, att hitta en grupp där man känner sig hemma, en grupp där man trivs, känner sig delaktig. Nu menar jag inte att våra barn är utstötta. Nej det är de inte. Att hitta människor som tänker lite som en själv och dessutom gör det på sitt eget språk – det är något som inte är en självklarhet i den här staden. Så jag är så glad för deras skull. Uppriktigt. Att de dessutom lär sig Krombi dialekt är en ren och skär bonus.

– Hur säger man “matn” (läs maten), sa dottern idag.

-Matn, sa jag.

Hon försökte, men det lät konstigt och konstlat när ordet kom ur hennes mun.

-Svälj n:et, sa jag.

-Kan jag inte istället säga matin?

-Näääää! De heter matn!

Så nu säger hon det. Matn. Aldrig tänkt på att det kan vara svårt. Aldrig tänkt på att vi sväljer n:et. Alltid lär man sig något nytt.

Förresten, teatern  – gå och se den i sommar. Den blir världens bäst. Premiären är 30.6.

Så varför ids vi. Just därför. And I love it! ❤

En vecka skola till, sen tar vi sommar! Yeah!

 

 

Posted in familj, funderingar, kärlek, vardag

Älska dig å!

IMG_20170109_104846_554.jpg

– Älska dig å!

Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:

– Älskar dig också!

Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.”  Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.

Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.

Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.

Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥

Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…

 

Posted in familj, funderingar, Natur

I huvudet på en mamma

IMG_20170408_194327.jpg

Bekymrad

– över en familjemedlems hälsofenomen. Borde man ringa i alarmklockan eller är det bara inbillska modershjärtat som har livlig fantasi?

Stolt

– över att jag äntligen fick lappat utebyxorna åt nästyngsta. Hela knät var blottat, men nu är det ihopzippat och blev väldigt fint om jag själv får säga 👍

Tacksam

– över en väldigt värdefull och avslappnad pratstund med våra två tonåringar över en rykande kopp kaffe ikväll. Samtalet behandlade… allt! Mäktig känsla när man för en stund ges lov att stiga in i deras magiska värld.

IMG_20170408_190816.jpg

Eftertänksam

– efter att ha hört om ännu en skilsmässa. J, vi tappar väl inte bort varandra mitt bland allt liv och alla barn?

Hatar

– sociala medier! Förstår egentligen inte varför jag ständigt och jämt ändå är inne och “pillar” på dem. Funderar vad som skulle hända om jag stängde  ut alla människor som egentligen inte är några riktiga “vänner” ? En vacker dag kommer jag att göra det…

Irriteras

– över att jag jämt försöker läsa av vad andra människor tycker om mig. Jag har tentaklerna på för jämnan. Analyserar. Känner av. Egentligen – varför bry sig?

Trött

– sov dåligt senaste natt. Någon tappade “plicken”  och det blev ett hiskeligt hallå. Förstår egentligen vad det är som är så fascinerande med mitt födelsemärke på halsen! På riktigt, det är bara en “plick”!

Skäms

– över att jag åter en gång inte har övat på sångerna. Körövning imorgon och jag har inte ens öppnat mappen…

Orolig

– över att jag inte ska hinna få min novell klar i tid. Har hittat en intressant personlighet och historia att berätta, men tiden jag skulle behöva lägga på skrivandet går till att serva familjen.

Förväntansfull

– över att en lång helg väntar på mig. Då ska jag skriva och förhoppningsvis sitta ute vid villan och lyssna på svanarna som ropar på andra sidan sjön. Den bästa tiden på året är alldeles strax på väg att börja. ❤

Ont

– i händerna. Eksemen blommar igen. Om jag bara visste vad det beror på.

Blir sömnig

– av alla tankar. Kanske allt ordnar sig om jag sover på saken.

God natt världen!

 

 

 

 

 

 

 

Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in familj, upplevelser, vardag

Mamma, föttena!

cof

I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.

– Vår lilla tokstolla. ❤

På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:

-Mamma, föttena!

Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.

Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.