Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤

Posted in familj, motion, Panda

Min draghund Panda 


Usch.  Vinter är verkligen inte min årstid.  Det är mörkt när jag åker på morgonen till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem igen.  Om det inte vore för lilla björnen skulle jag aldrig gå ut.  Hon ska ha sina dagliga promenader och jag följer motvilligt med.  När jag väl är  igång känns det inte lika motigt längre.. 

Ikväll hade jag tänkt utnyttja tiden när den övriga familjen scoutade sig,  med att promenera till svägerskan som bor ett stenkast härifrån. Vi skulle bara hälsa på en liten stund för att samtidigt  lämna över en påse med  prylar.  

Jag byltade  på Signe så mycket kläder att hon såg ut som en Michelin gubbe, lyfte upp henne som en säck under armen, tog påsen i ena handen och hundkopplet i andra och stegade ut på trappan där jag satte ner ungen.  Väl ute slog det mig : hur hade jag egentligen tänkt lyckas med detta? Jag insåg att den lilla paraplyvagnen aldrig skulle klara sig ända fram i snömodden.  Jag bad Signe vänta ett ögonblick,  stack huvudet in i förrådet och kom  efter en stunds rotande ut med rattkälken.  Signe var inte svår att övertala att sätta sig på den – röd och grann som den är. 

Vi hade inte hunnit många steg innan jag insåg att detta ändå  inte kommer att lyckas.  Hunden drog som en tok i kopplet i min ena arm och min andra arm kämpade med  kälken med Signe och påsen med alla prylarna.

 Snilleblixten blixtrade till i kvällsmörkret och i stundens inlevelse knöt jag raskt ihop kopplet till hundens sele med bandet till kälken.  Svisch bar det iväg!  Jag blev tvungen att springa för att alls kunna hjälpa till med att dra kälken.  Hunden fattade nämligen galoppen genast.  Den satte turbomotorn på och drog för kung och fosterland. Det var som om den alltid gjort detta.  Och Signe tjöt och njöt.  Det var en svettig Eva som ringde på dörren hos svägerskan en liten stund senare.  Vet inte när jag avverkat den uppförsbacken i så snabb takt! Och Signe pläddrade på om hur hon hade  åkt pulka.  Hunden i sin tur skällde glatt åt sin mamma (som bor hos svägerskan) som för att säga :

– Jag är här, jag är här nu! 

Jaha.  Det var en ny upptäckt.  Framförallt en rolig upptäckt.  Visst,  hunden är för liten för att dra alldeles  själv (givetvis hjälpte jag också till) men man märkte att det här var något den gillade MYCKET!

Hemvägen gick ännu snabbare… Ellen (som en stund senare också dykt upp hos svägerskan) ville följa med . Kan berätta att jag ännu  har blodsmak i munnen efter den ruschen… Men härligt!  I nedförsbacken fick båda flickorna sitta på och mamma fick fungera som broms för nu det gick vääääääldigt hårt nerför  🙂

Bild?  Men det förstår ni väl ändå att jag inte hann fotografera? Det gick ju så otroligt snabbt.  Men nästa gång så. 🙂

Posted in motion, Panda

Det blev bara så 


Det var inte tänkt att vi skulle springa.  Det bara blev  så. Knappt hann vi ut genom dörren innan jag kände hur benen flög iväg nerför trappan. Lilla björnen var inte sen att hänga på. Springa är ju vad hon älskar mest.  Vi hann inte mera än löpa genom vårt  kvarter innan vi stötte på första bekanta ansiktet.  Det var lilla björnens människosyster från hennes förra familj..

– Vad ni kommer hårt farande,  skrattade hon och böjde sig ner för att klappa Panda.  Under tiden berättade  jag om hur mycket lilla björnen skulle vilja att vi springer när vi är ute och rastar henne. 

– Problemet är att man borde tänka till lite innan och inte hasta iväg klädd i endast jeans,   sa jag och pekade på mina byxor. Jag hade ju verkligen inte tänkt att vi skulle springa den här kvällen.  Det blev bara så. Ett spontant infall .


Vi skildes åt och lilla  björnen och jag fortsatte vår kvällslänk. Det blev en ganska lång länk på nästan en timme.  Vi ömsom sprang och ömsom gick.  När det prasslade värre än vanligt i buskagen,  sprang vi hårdare och när det var mera vägbelysning, tog vi det lite lugnare.  Jag blir så paranoid i det här mörkret. 

Problemet när jag är ute och galopperar är att jag inte hittar sömnen efteråt.  Min kropp blir så upp i varv att det behövs mer än en natt för att komma ner på jorden  igen.  Fullmånen gör knappast det hela bättre heller. 

Så här sitter jag nu <gäsp> och benen är alldeles stumma efter gårdagens energiutlopp. Visst var det skönt,  men oj vad skönt det skulle ha varit att få sova också i natt. Motion har sina avigsidor. För mig alltså. 

Hoppas i varje fall att ni får en bra dag och en glad vecka! 

Posted in familj, Panda

Stor men litet skal

Roade mig häromdagen med att fotografera skuggor medan lilla björnen och jag var ute och gick. Tills det slog mig att jag verkligen lyckats fånga hundens ego på bild. .  Vi har en liten hund,  men hennes ego och självkänsla är kolossal – gigantisk! Möter vi en hund (ingen skillnad om den är stor eller liten – alltid ska  hon fram och hälsa.  Det händer att stora hundar känner sig obekväma och  tar till flykten. Men det är ju helt onödigt. Lilla björnen  är ju totalt ofarlig.  Bara så otroligt nyfiken och vill så gärna säga hej. 

Gissa om hon var glad när vi kom hem igår. Lyckan visste inga gränser.  Jag försökte fota Signe och henne när de kravlat sig  upp på sängen och låg där och brottades och kramades.  Det blev bara suddigt av alla ben och hunddelar som flög hit och dit. 

De är som syskon de här två.  Ibland är jag rädd att de ska göra varandra illa,  men det gör de tydligen inte. Panda är noga med att inte bitas. Hon hanterar Signe med bomullsvantarna på.   Hon skulle aldrig göra Signe illa.  Istället brottas de som tokar och både hunden och dottern strålar av lycka. 

Posted in familj, musik, Natur, Panda

Mitt liv.nu

Klädmärkning. Lillan ska börja på dagis. Dags att sätta namn på prylarna.
Brillor. Jag har blivit med brillor. Plötsligt klarnade världen.
Cirkustält?
Nej., det drar ihop sig till kräftskiva. Har precis tömt frysdisken vid Prisma på kräftor så snart kan festen börja!
Färgklickar i min värld
Utanför mitt fönster igår. Jag antar att det betyder att det börjar dra ihop sig till MGP – fest… Hoppas inte soptunnan kom på bild…
Posted in Natur, Panda

Hur blev det sen? 

Jag antar bra.  Tanterna på dagiset var lika underbara som jag kommer ihåg dem. Så så långt är allting bra. Det enda molnet är kanske att de andra barnen var väldigt små.  Säkerligen jämnåriga med Signe, men ändå i en helt annan värld.   Det är kanske det som är skillnaden mellan första och sista barnet.  Den som kommer sist får aldrig vara riktigt liten.  Det är bråttom ut i livet och att lära sig allt för att hinna ifatt sina syskon. Så är det också med vår tjej.  Men vänta bara tills hon får lärt upp dem på dagiset. Då lär det bli livat i holken.  🙂
Vi tog oss en vända via villan.  Satt och åt lite “kokaa” på terrassen och  smälte nya intrycken och stirrade ut på vattnet som såg mera vilt ut än tamt. Nästan som en spegelbild av mig. Panda skällde värrigare åt något som rörde sig ute i snåren. Tänk om vi ändå hade fått se en älg. Det hade livat upp vår dag. 

 På torsdag på nytt igen… 

Posted in Natur, Panda, Sommar

Appropå kotten

Kommer ni ihåg igelkotten vi hade på vår gård?  Innan familjen for iväg på läger kom den tillbaka.  Den tycks trivas i vår något bångstyriga trädgård.  Faktum är att jag frågade grannarna häromdagen  om de har haft besök av kottar i sommar,  men det har de inte.  Men de har heller inget vinbärsland likt vårt  som är yvigt som en djungel.  Vår vilda trädgård är rena rama paradiset för små kottar. 


Kotten som syns på de här bilderna är troligtvis samma kotte vi såg här tidigare.  Åtminstone är färgen densamma – märkligt gulaktig. 


Vi har även sett mindre kottar – antagligen ungar som fötts i år. Den unge vi såg bara för någon dag sedan var jätteliten och hade en helt annan färg än den på bilden.  Typ gråbrun.  Den fick jag ingen bild på för jag hade fullt sjå att hålla i Panda. Panda  tycks lägga märke till  varenda kotte som forcerar gårdsplanen.  I varje fall ska hon alltid in i buskagen och nosa. 

Otroligt söta är de. ❤

Posted in Natur, Panda, Resor, skrivande, Sommar

Ensam är inte alla gånger stark

Var börjar jag? Var var jag? För jag vet att jag har varit väldigt tyst av mig.  Igen.  Egentligen skulle det finnas hur mycket som helst att berätta, men vi försöker ta det kort.  Vad som har uppehållit mig? .  Jag har skrivit.  Väldigt mycket.  Tjugo sidor.  Och mer lär det bli.  Det bara forsar ut.  Var är korken? 

På torsdag kommer familjen hem.  Det är på tiden.  Imorgon har de varit borta i åtta dagar. Det är väldigt ensamt utan dem.  Signe är den som lider mest. Hon förstår liksom inte var de håller hus. Hon pratar om dem,  räknar upp namnen, räknar tandborstarna i korgen på villan.  Sedan går hon bort.  Sätter sig på trappan och kramar dockan och tittar ut över sjön.  Försök själv att förklara för någon som är så liten som hon vad ett läger är.  Världens dummaste uppfinning.  Enligt Signe alltså. 


Ni hörde kanske att en scout från Storbritannien dog under lägret? En 13-årig pojke.  Han fick en sjukdomsattack av något slag.  Fruktansvärt. Jag har funderat på föräldrarna.  Vad känner de inför Finland efter det här? Egentligen spelar det ingen roll, men jag kan ändå  inte släppa tanken. 

Klockan är mycket.  I sängen intill sover mitt troll och i fotändan har jag björnen. Det går alltså  ingen nöd på mig.  Särskilt inte nu när jag är hemma.  De här två sista dagarna har jag nämligen sovit hemma i stan.  Jag höll på att bli tossig av att vara ensam mitt ute i skogen och började se små gubbar smyga överallt.  Det är inte roligt att vara rädd. För det börjar bli mörkt om kvällarna nu.   Då är det lika bra att flytta hem.  Mod har aldrig varit min dygd. 


Förresten mamma, ni hade besök idag.  En främmande båt lade till vid bryggan så jag fick svälja en extra gång innan jag gick ut.  Svägerskans mammas kusin skulle hälsa på er.  Fundera på den gåtan ni. Kommer ni inte på svaret så kan ni ju alltid ringa så berättar jag vem det var. 

Tjingeling! Eller egentligen,  god natt! 

Posted in familj, Resor, Sommar

Jag städar förstås 


Hur ser det ut när 17000 scouter sitter på lägerbål mitt ute i en skogdglänta?  Jo så här.  Jag måste nämligen få dela med mig av Jörris instagrambild. Mäktigt! 

Själv är jag herre på täppan i vårt eget hem.  Med Signe förstås.  Och Panda. 

Vad jag gör?  Det undrade mamma också igår.  Jag städar, röjer upp huset efter sommaren. Jag kan berätta att det är ganska råjsigt, men snart ska det prydligt som i ett dockhus.  Då stänger jag dörren och flyttar till villan igen. .  Nästa vecka flyttar nämligen  två italienare in i huset för några dagar så tills dess måste jag få ordning på torpet. Tanken är att jag ska bli klar senast ikväll.  Jag måste ju också  få njuta av sommaren som äntligen kommit. 

Ha en bra torsdag! 

Posted in Natur, Panda, Sommar

Lilla kotten hälsade på 


Vi hann inte mera än hem från Larsmo  innan nästa äventyr väntade på oss i trädgården. Det prasslade till i blomrabatten och fram tassade lilla Kotten,  uppenbart förskräckt över att familjen plötsligt kommit hem. 



Även lilla björnen måste ta sig en närmare titt på den märkliga varelsen som dock  inte uppskattade den svarta nosen,  utan svarade med att rulla ihop sig till en taggig boll. Så snart vi stängt in Panda i huset i igen satte den lilla Kotten fart över gräsmattan. Den sprang så snabbt de små benen bar hen. 

Nu hoppas vi bara att den inte blir överkörd.  Det lurar  många faror för en liten kotte i stan.