Posted in funderingar, Resor, skrivande

Navelsträngen

edf

Liten är så liten ibland

trots att hon försöker vara så stor

Klipp av navelsträngen, sa någon till mig.

Hur gör man det när den inte längre syns? Den blev ju kvar på bb.

Dessutom har jag inte lust att klippa av några band.  De slits tids nog ut av sig själv. Förändras. Skrumpnar för att djupna igen. Signe och jag har en relation som är förunnad få.  Jag tror inte att hen som sa så, någonsin kommer att förstå den relationen. Jag kommer inte heller att försöka mig på att förklara.

Det blev ingen sång (tack och lov) för mig ikväll.

Jag hade helt glömt bort ett möte som måste få prio ett.

I höst ska nämligen jag och de äldre töserna åka till Italien.

Musikresa

Gardasjön

Behöver jag säga mera?

Då töjs navelsträngen ut

lååångt över alperna

rakt ner i en guppande gondol i Venedig

Månne navelsträngen då spricker

med ett plopp som hörs över halva Europa?

En vecka

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag kryssade i att vi hänger med

Särskilt inte ikväll

när en snorig liten näsa ville pussa på plicken

En vecka…

Tack och lov är september ännu långt borta i kalendern

Jag bläddrar, räknar och våndas

Långt och overkligt

Vågar knappt tänka tanken på hur hon

kommer att vända bort blicken,

inte vilja se på mig

när jag äntligen kommer hem

med Italiens största nallebjörn under armen.

Jag har sett den blicken förr

känt hur det känns när navelsträngen lossnar

Det blir tomt

när ingen längre bryr sig

om fåniga plickar på halsen…

 

Advertisements
Posted in aktuellt, familj, musik

Berggrunden som gav vika

IMG_20170129_124741.jpg

Som bäst är jag inne i poesi-era. Jag läser väldigt mycket dikter skrivna av olika författare. Ibland förstår jag. Ibland inte. Men jag försöker och jag vill.

Inspirerad av svärmor läser jag för tillfället Lars Huldén. Han skriver så man förstår, men ändå så att man måste tänka till för att förstå knorren. Läsandet blir till ett sötsug, jag måste bara få mera. Som bäst har jag lånat hem tre av hans böcker. Synd att han måste gå och dö innan jag fick upp ögonen för honom…

En annan dikt som jag tragglar lite mera på just nu är Slumrande toner. Vilja, vocalensambeln jag sjunger i, ska snart ut till ett åldringshem och sjunga och då ska Slumrande toner ingå i repertoaren.

Jag har ett speciellt förhållande till Slumrande toner. Sista kvällen min fammo levde sjöng jag den för henne . Solosång är inte något jag bjuder på. Jag antar att jag är lite blyg av mig. Det känns som om jag blottar min själ när jag sjunger ensam. Jag vet, det låter krångligt, men jag tror att jag inte är ensam om att ha det så. I kören är det annorlunda. Där  är du inte ensam och du blir en del av ett större ljudande instrument.

I varje fall, sista kvällen fammo levde,satt jag ensam i hennes rum och höll hennes hand och funderade vad jag skulle göra. I den stunden föddes insikten  att det var dags att sätta spärren på hyllan, om bara för en stund. Jag visste att jag skulle ångra mig annars. Sången var det sista jag kunde ge henne, hon som vuxit upp och levt med sång. Så jag satt där intill hennes säng och sjöng alla de där sångerna hon brukade sjunga när jag var liten, när jag satt och kompade henne och faffa på pianot. Givetvis sjöng jag lågt (fammos hörsel fungerade perfekt) så att ingen annan skulle höra. Sången var bara till henne. Det var sen kväll och jag ville verkligen inte störa.Än mindre väcka uppmärksamhet.

Det blev en fin stund. Fammos hand i min var varm och mjuk, hon hade inga smärtor – ja, det såg nästan ut som om hon log. Slumrande toner som jag visste var hennes favorit, ville aldrig ta slut…

Du som inte har tänkt på vad texten i Slumrande toner handlar om tycker jag att ska ta och läsa den en gång till och  tänka efter vad det är Alexander Slotte riktigt skriver om. Texten är ålderdomlig, men ändå alltid lika aktuell bara man tar sig tid att känna efter och lyssna.


Slumrande toner

Slumrande toner fjärran ur tiden,
toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
I bringen till söner, till lysande tid.
Står inunder rönnen lutande stugan,
mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
Innanför rutornas gröngamla stängsel
minnena de sova i ljudlösan ro.
Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
Helig är platsen,
där fädernas hägnande andar bo.
Slocknande kolen vi tända på härden.
Varsamt vi taga det kära i vår vård.
Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
medan vi väva på sägnernas bård.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden
för sönerna väg hem till fädernas gård!


Alexander Slotte
.
Folkmelodi.

Texten har jag hämtat här: http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/div/slumrand.htm

Och ja, jag vet att jag skriver ofta om min fammo och faffa. De var speciella. För mig. Jag läste en gång ett minnesord över en bortgången farmor där barnbarnet förundrade sig över bergrunden som gav vika. Orden var så träffande. Barndomen bär man med sig hela livet så inte undra på att man påverkas när berggrunden, allt det där man trodde på, plötsligt en dag är borta.