Posted in familj, musik, Sommar

Picknick på en kyrkbänk 

Vi har en speciell ritual. Signe och jag.  Det må så vara att vi befinner oss i kyrkan.  Vi har förberett oss – eller det heter att jag har förberett och packat väskan ordentligt. 

Knappt hinner musiken köra igång innan Signe pekar uppfodrande på väskan där den ligger på golvet in under bänken. Hon vet vad  som krävs. Med hög och uppfordrande röst meddelar hon :

– Kokaa!  (choklad)

Och jag dukar upp. Snabbt och effektivt. Mitt  i bänken.  I ett nafs försvinner godsakerna och jag sväljer en extra gång för jag hade ju inte riktigt  tänkt att det skulle gå så snabbt. Saftburken töms på ett huj. Mellan varven hinner hon faktiskt bjuda både mig och farmor och farfar på godis,  men i övrigt är det rörelsen påse – mun som gäller. 

Musikstyckena framme i kyrkan avlöser varandra och Signe tar sig tid att tacka med varma applåder. Hon lyfter händerna över huvudet och applåderar hjärtligt. För det har hon lärt sig under sitt snart tvååriga liv: hur viktigt det är att man applåderar. 

När hon är inne på sista godiset,  viskar jag nervöst i hennes öra:

– Signe,  det är slut nu.  Mamma har inget mera.

Jag upprepar meningen flera gånger,  men hon verkar inte reagera.  Förstår hon inte vad jag säger? Svetten börjar porla i armhålorna. Jag vill ju så gärna lyssna på hela  konserten.  Jag vill inte behöva gå ut. 

När hon ätit klart ägnar hon resten av tiden åt att titta på människor – nej förlåt, hon  charmar människor.  Hon ler åt dem och får dem en efter en att smälta och le där de sitter i  bänkraden bakom oss.  Till och med gästsolisten lyser leende upp där hon sitter intill och väntar på sin tur. 

Älskade lilla gullunge.  ❤ Det är sådana tillfällen jag tycker att du är världens bäst och jag är så glad över att få vara din mamma. Stoltheten vet inga gränser.  Men du ska veta att jag tycker lika mycket om dig de gånger du tvingat mig gå ut mitt i konserten.  Men ibland funderar jag ändå om du möjligen vet vilka gånger mamma verkligen mår bra av att få sitta i lugn och ro och  lyssna.   Igår var en sådan dag. ❤

Konserten då?  Ja,  i ett trollslag förflyttades jag till efterkrigstid. Sångaren Sami Heinonen är som hämtad ur en svartvit finsk film.  Jag har hört honom en gång tidigare och jag gillar hans röst.  Den är mjuk men ändå helt rätt. Och så finsk så att man får gåshud. 

Sami Heinonen med bandet Cairo.

Många av sångerna har jag hört faffa sjunga. Nynna.  Även pappa har jag hört gnola dem.  (Jag har förresten en överraskning till dig,  pappa! ) Olavi Virta var en finsk schlagerkompositör och sångare som levde 1915-1972 säger Wikipedia.  Ni har nog hört hans sånger Hopeinen kuu och Kultainen nuoruus. Det finns många andra kända stycken. 

Och Jacob,  din gitarrlärare spelade sin vana trogen fenomenalt.  Kanske Olavi Virta vore något för dig?  🙂 Faktum är att jag tror musiken skulle passa din röst.  🙂 Förlåt,  nu hör mamma hur skrattsalvorna ekar inifrån ett visst tält ute på scoutlägret Roihu.  🙂 Jag vet,  men jag måste ju alltid försöka. 😉