Posted in Bloggskrift 5, skrivande

Övning fyra

Till mina bloggläsare måste jag berätta att igen kommer en konstig övning i bloggskriftkursen jag går. Detta som förklaring om detta verkar väldigt märkligt. 🙂

Dikten av Solveig von Schoultz översatte jag med hjälp av Google översätt till finska för att sedan översätta den tillbaka till svenska. Svarta versionen är originalet, medan röda är den omvandlade versionen.

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen tog dig i handen och sade:

möjlighet.

Det är nu.

Dalen ser du slingrande vatten

gömmer skogen och mild luft

ängar och gröna källor

Denna dal bär namnet Love.

 

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

 

Ingen sa:

gå långsamt.

Var noga med att inte alltför snabbt

att tro på en annan dal

Ju mer du har hört

Det finns ingen annan

inte för dig

måste vänta som kännetecknas av varje blad minne

 

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

 

Ingen sa:

detta är nu.

Detta är en hel del.

Detta är tillräckligt.

 

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

 

Ensam, sprang jag genom dalen

När jag såg mig omkring, insåg jag:

det såg ut.

Det var det.

 

Vad säger man om detta? Ja-a. Ärligt talat tycker jag inte om detta, att köra in en  dikt i ett program och låta den förändras. Förändringen blir verkligen inte till det bättre. Dikten tappar sin rytm och jag upplever den omvandlade versionen som mera diffus i ordvalen och ogenomtänkt.

Originaltexten bygger upp en bild och känsla som helt gått förlorad vid omvandlingen. I originalet läser man relativt enkelt in innebörden i dikten, men i den omvandlade versionen blir innebörden aningen svår och diffus eftersom fokus går förlorat och man förstår inte riktigt vad det handlar om. I originalversionen förstår man  att Schoultz pratar om livet och om hur människan hela tiden längtar efter någonting mer; hur hon aldrig blir riktigt nöjd. Min analys av dikten  är att den är  Schoultz´ version av ordspråket/talesättet: “alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.

“Dröj kvar prägla vart löv i minnet” förlorar sin innebörd i den nya versionen. Där har google översätt verkligen inte förstått vad det handlar om. Istället blir det ett märkligt “måste vänta som kännetecknas av varje blad minne “. Ordet kärlek har också i omvandlingen ersatts med Love.

I vissa ordvändningar känner jag i omvandlingen igen Schoultz ord, men gamla, kanske lite omoderna ord, har ersatts med lite nyare. Jämför exempelvis “Detta är mycket/Detta är en hel del”. De nya orden upplever jag dessvärre gör att bilden kreverar och dikten därför inte håller hela vägen.

Den här övningen ger onekligen tips och inspiration vad man testa göra när man kört fast i sitt skrivande och är i behov av nya ord och omskrivningar. Vem vet, kanske jag testar någon gång… eller så inte… 🙂

Advertisements
Posted in Bloggskrift 5

Inne på antikaffären (uppgift 3)

Portrait of Dr. McLeod, date unknown

“Psst, du där. Just du. Jag såg nog hur du tittade på mig när du gick förbi.  Det gör ingenting så fundera inte mera på det. Jag är van vid att folk stirrar så jag tar inte illa upp. Men nu när du ändå är här och jag ser att du lyssnar, kan du då inte vara så snäll och hjälpa mig härifrån?

Jag vet egentligen inte varför jag har hamnat här. Så länge jag kan komma ihåg har jag hängt på hedersplats inne i storstugan ute på Torpas som jag själv byggt av virke från min egen skog. Det var efter att min sista ättling dog som de där nya människorna flyttade in. Jag antar att stugan hade sålts på auktion för plötsligt en dag stegade en massa främmande människor in och alla ville syna varenda vinkel av huset.

Jag  förstod redan från början att det här skulle komma att bli mitt slut. De nya människorna gillade mig inte.De sa det rakt ut – att jag såg skrämmande ut i mitt långa yviga skägg. En dag lyfte de därför helt sonika ner mig från väggen. Jag förstår inte. En man av min klass borde inte bli behandlad på det här viset. Jag har faktiskt funderat mycket på det där med vett och etikett. Lär de sig inte det längre i skolan? Känner de inte till att man ska visa vördnad och tacksamhet gentemot de som är äldre? De här människorna om några,borde vara tacksamma över att jag åtminstone ger dem tak över huvudet.

Innan jag stuvades ner i en låda ute i vindfånget hann jag se hur de höll på att förstöra mitt vackra hem. Väggen till ändkammaren var de i full färd med att såga ner. De sa att de gjorde det för att få in mera ljus i huset. Tänk att de inte förstår bättre! Vänta bara tills kölden knäpper in. Då kommer de att sitta där i draget och ångra bittert att de gjorde hål i väggen.

Igår var  här inne i affären en ung kvinna. Jag tror i varje fall att det var en hon. Hennes armar var täckta att rosor och konstiga svarta ristningarna och mitt i trynet hade hon en nosring. Kan du tänka dig så tokigt? Hon hade en likadan nosring som jag i tiderna brukade ha på mina tjurar ute i ladugården. I lite mindre modell förstås, men i varje fall. Vart är den här världen på väg? Jag är så glad att min älskade Johanna slapp se allt det här. Johanna var en redig kvinna. Hon skulle aldrig ha tillåtit att våra barn skulle ha förstört sina utseenden på det vis som människorna tycks göra idag.

I varje fall. Den där kvinnan eller vad hon nu var, stod här framför mig en lång stund och lät handen glida över ramen. Hon pratade om att hon ville att jag skulle flytta hem till henne. Hon tyckte att jag såg trevlig ut och sa att jag påminde lite om  hennes förfäder. Dessutom tyckte hon att ramen kring mitt porträtt skulle matcha perfekt till hennes soffkuddar i handvävt linne!

Jag blev rädd när jag hörde henne säga så där. Livrädd. Jag vill verkligen inte vara släkt med någon som ser ut som hon och jag vill inte flytta hem till någon jag inte känner. Och framförallt vill jag inte flytta hem till en vilt främmande kvinna! Vad ska jag, en gammal gubbe, göra hemma hos henne, på väggen ovanför hennes älsklingsfåtölj? Jag säger bara det: över min döda kropp!

Här inne i affären bland alla kaffekvarnar och gjutjärnspannor har jag känt mig någorlunda bekväm. Här finns en liten del av min tid och historia kvar. Jag har därför efter en hel del dividerande och funderande kommit fram till att utifall jag inte längre får hänga hemma på väggen i  Torpas eller här,  kan jag lika gärna försvinna  .

Antikhandlaren har satt ett pris på mig. Han säger att han ser mycket potential i mig och att det  är porträtt som jag  som får människor att bli nostalgiska och villiga att betala hutlösa priser.  Han vill förvandla mig till en rolig inredningspryl – grannlåt! Aldrig tidigare i mitt liv har jag känt mig så förödmjukad . Det är vulgärt och bara tanken får mig att rodna ända upp i hårfästet.

Så snälla du, hjälp mig härifrån. Min tid är förbi. Jag vill inte flytta in i ett främmande hem. Kan du inte bara släpa ut mig, bränna mig, hugga sönder mig, förstöra mig – ja gör vad du vill mig bara jag räddas från detta fruktansvärda  framtida öde.

Vad nu då? Varför går du? Snälla, jag ber dig… Stanna! 

Neej… Hon är borta…”

 

 

Posted in Bloggskrift 5, skrivande, Uncategorized

Koivusaari (uppgift 2a)

 

 

Aldrig har jag längtat hem så mycket

som när jag befann mig i Koivusaari

jag blev en prick i ingenting

trots att my life is everything

 

Det var mamma som prompt ville åka

“Lets be cosy and stay there for a while”

As if she´d never noticed

I would never ever give a dime

 

Den ena dagen i Koivusaari

var den andra lik

det var som om vi levde

mitt i träsket av Hudson creek

 

min mamma repade rötter

smekte vita stammar

hela halva dagen

så pass länge

det höll på att driva mig till vansinne

ja, göra mig alldeles galen

 

“What about me

what about what I want?”

protesterade jag till slut

Hon såg på mig sorgset

för att jag inte förstod

the simple meaning of

“being true”

 

 

Jag vaknade en natt av att mamma skrek

om jag inte vaknat

vad som hänt, ingen vet

hon stod där mitt i stormen

red den rakt itu

“my roots are dying in the woods”

she skrek

 

 

Jag glömmer aldrig tiden i Koivusaari

det var där jag finally found out

that time is not an object

when it comes to roots

and the power they have on you

 

Posted in familj, musik, skrivande

Sömnlös

Väckarklockans röda ögon glöder mot mig genom natten.  Halv fyra. Har vridit och vänt på mig i en timme. Eller två. John blund kastade  till mig en skopa för lite drömsand igår kväll. Sömnen tog slut alldeles  för tidigt. 

Tankarna går på högvarv.  Allt ska analyseras in på millimetern. “Varför sa hen så?  Varför gjorde hen så?  Är de lyckliga?  Är de olyckliga?”  Suck.  Irriterande.  Människans natur är intressant och spännande att fundera och analysera  kring ibland ,  men ibland skulle det faktiskt vara skönt att slippa tänka. 

Så har jag alltså åter en gång lyckats skriva  ytterligare ett meningslöst blogginlägg. .  Ett blogginlägg där jag åtminstone kan säga att jag nog är kvar. Jag vet att det har varit aningen skralt med blogginlägg på sistone.  Livet rasslar på,   förbi min penna.  Jag vill hejda mig,  skriva ner,  men brådskan hindrar mig.  Men så snart vi har allt MGP ståhej ur världen ska det säkert bli bättre.

Imorgon ska jag och några andra tvätta fönster.  Inte här hemma utan i ett annat stort hus. Och nästa vecka blir det äntligen  MGP.  Som vi väntat.  Ni får jättegärna hålla tummarna för Linnea. ❤ Och glöm nu inte  för allt i världen att knappa in yle fem på lördag kväll. Jag är säker på att ni kommer att se ett och annat bekant ansikte. Jag ska  försöka hålla er underrättade om allt  vad som händer.

Förresten, i dagarna ska ni få följa med på bloggkurs.  Jag kommer åter en gång att delta i kursen Bloggskrift.  Det var den kursen som i tiderna fick mig att börja blogga. Så ifall märkliga inlägg börjar dyka upp, beror det antagligen på att det är en   övningsuppgift som ska lämnas in. 

Men nu du John blund,  nu jag är redo.  Kasta över några sandkorn extra. 

Posted in familj, kärlek, musik, upplevelser

En annan av våra svalungar

 

Har ni hört Linneas finallåt?  Om inte, lyssna här.

Jag fick ett meddelande av Linnea häromdagen när jag var på jobbet.

-Nu är min låt på nätet.

Jag kunde inte lyssna just då.  Bet istället ihop och kämpade dagen till slut. Jag hann  inte mer än ut genom jobbdörren innan  fingrarna hade  letat fram hennes låt på telefonskärmen. Där gick jag i solen, förbi uteserveringen med alla sina människor och lyssnade på vår flickas låt och kände klumpen börja växa i halsen.

Behöver jag säga att är stolt? Jag är så glad för hennes skull.  Låten blev så bra! Och fortfarande tycker Jörri att hon sjunger om honom och hans vardag. Han har ju alltid så bråttom, dricker kaffe hela dagen och rocken fladdrar i luften där han ilar fram.

Lycka till Linnea i oktober ! ❤

Posted in konst, Natur, skrivande

Arbete att hämta 


Förlåt att jag skriver lite mindre igen.  Jag skulle gärna skriva,  hjärnan skriker av tankar,  men jag hinner inte skriva ner dem.  Hela tiden händer någonting annat som först måste tas omhand innan jag kan sätta mig ner.  Och när jag äntligen sätter mig,  är jag så trött att ögonlocken trillar igen.  Vi har taskiga nätter åter en gång. Lillfröken skriker för jämnan.  Det är konstigt. På dagis säger de att hon är så duktig och verkar ha vant sig vid de nya rutinerna. Här hemma är tillvaron i obalans.  Jag får knappt lämna henne ur sikte innan hon rusar efter:

– Nenne komme me! 

Så hon hänger med.  Ikväll var vi på möte till Edsevö och bara jag får morgondagens körövning förbi,  lovar jag ha henne runt halsen resten av veckan.  Egentligen skulle det finnas två föräldramöten att gå på,  men förnärvarande prioriterar jag hemmet.  Maken får referera  vad det har  pratats om.  


I helgen tömde vi kylskåpet ute på villan.  Det är ytterligare ett hösttecken att  det börjar dra ihop sig till ett avslut.  Lite målfärgsburkar har jag också plockat med mig  hem – utifall det skulle frysa.  Potatisen är upptagen ur landet,  liksom morötterna.


En fin helg ute på villan hade vi.  När vi inte orkade elda bastun på kvällen,  gjorde vi det på morgonen istället. Vi såg på film,  stekte våfflor till våra föräldrar för att jag hade haft födelsedag och bara kopplade av. Och Ellen vågade sig till och med på ett sista dopp,  men fy vad kallt det var!  


Men nu faller ögonen igen trots att jag så gärna skulle vilja skriva.  Jag har annars börjat printa ut mina skriverier.  Jag har cirka 150 sidor med material som jag tänker titta närmare på.  Allt skriver jag inte ut,  utan väljer och vrakar och skriver om.  Men det är roligt – att äntligen se vad det är jag håller på med för jämnan. Så bästa förläggare som vill ha en annorlunda bok – hör av er. Eller du som vill vara min korrekturläsare och vågar ge  ärliga och rättframma kommentarer. Här finns arbete att hämta.  😂 

Posted in skrivande

Det är här det börjar 

Tittar mig fundersamt omkring.  Är det här platsen jag ska husera på framöver? Är verkligen  Svalungesommaren förbi?  Nej det är den inte. Det vill jag inte tro.  Jag har funderat,  vänt och vridit på varenda sten. Jag vill inte köpa tilläggsutrymme.  Jag vill inte  flytta till en annan bloggportal.  Faktum är att jag har trivts här på WordPress.  Det är sällan portalen  krånglar och jag vill fortsätta hålla bloggandet så enkelt som det är här.  Det att jag kan blogga rakt från telefonen gör att bloggandet blir av. Fegt kan kanske tyckas, att jag inte vågar testa på något nytt. Men det här fungerar.  Skönt så. 

Vad händer med Svalungesommar? Den blir kvar. En tid i varje fall.  Jag funderar på att trycka alla texter till en bok bara åt mig själv.  Jag vill bevara texterna  som ett minne.  Att blogga är lite som att skriva dagbok. Det är roligt att gå tillbaka och  titta på vad som har hänt. Jag har dessutom varit väldigt dålig på att dokumentera barnens uppväxt och liv.  Kanske de genom bloggtexterna   kan få en bild av tiden som har gått och kanske upptäcka en annan sida av sin aningen virriga mamma. 

Jag övervägde faktiskt att göra en sluten blogg där bara svärfar och mamma får läsa.  Fniss. Nej,  skämt åsido.  Jämsides med bloggen skriver jag också  på ett annat projekt – lite liknande som Svalungesommar. Ni som följt med mig vet ju vad jag drömmer om – en bok.  Det bokprojektet skulle alltså ha fått växa fram på nätet, väl dolt för allas ögon, men ändå mitt i smeten. Faktiskt funderar jag ännu på att göra det – att ännu ytterligare  grunda  en sluten blogg.  Det skulle ge mig lite eld i baken och få saker gjort. Framförallt skulle det göra projektet lite mera överskådligt. Just nu seglar det på och lever sitt eget liv i  i både skrivbordslådan och datorn.  Vill någon följa med och  tjuvläsa det manuskriptet får ni hojta till. Jag kan dock inte lova att alla kommer in.  Jag vill hålla det smått.  

I varje fall.  Det var  Jörri som  fick mig på andra tankar.  Maken har alltid rätt.  Eller hur?  😉 Han sa:

– Det är klart att du måste fortsätta som förr.  Du kan inte bara lägga lappen på luckan.  

Så nu gör jag det.  Fortsätter.  Hoppas du vill följa med på min resa. Du är hjärtligt välkommen!