Posted in familj, upplevelser

Lilla jul 

Känns lika vemodigt varje år att packa ihop prylarna, släcka lampor och låsa efter oss för att styra hemåt igen. Stämningen är alltid på topp och man bara önskar att det aldrig vill  ta slut. 

Allting började för ca nio år sedan när Jörri och hans syskon fick för sig att fira lillajul tillsammans. Kanske var det en fortsättning på traditionen de själva  vuxit upp med att  fira lillajul tillsammans med sin mammas syskon och deras barn.  Även jag hann uppleva den tiden innan traditionen till slut tog slut.  

I varje fall,  Jörris bror var den som hittade Luotonen som ligger i Viitasaari.  Att det blev just Viitasaari berodde helt enkelt på att det ligger mitt emellan Karleby och Kuopio där våra familjer bor.  Alla har lika lång väg att köra. 

Luotonen ligger mitt ute i skogen utanför all bebyggelse.  Men det är världens bäst.  Vi är en stor familj som ständigt vidgar ut oss så det behövs utrymme.  I år var vi 23 personer och fyra hundar!  Det bästa med det här stället är att  vi inte behöver tänka på att vi stör någon och hundarna kan springa fritt. Barnen satt uppe till mitt i natten och lekte /spelade “mafia”. Det är märkligt hur de allesammans kan umgås trots att åldrarna spretar från 12-20. Och alla, både stora som små,  längtar lika mycket efter den här dagen. 

Vad vi gör under vårt dygn i Luotonen?  Vi pratar,  skrattar, badar bastu i den gamla mysiga gårdsbastun,  rör ihop en festmåltid, äter,  delar ut lillajulklappar och om man vill får man ha program och uppträda för släkten.  Ofta blir det en massa musik,  men årets favorit blev nog den svävande dynan A stod på och plötsligt gled iväg  på rakt  igenom rummet.  Häftigt!  Man borde inte avslöja trolleritrick men för er som undrar och som kanske  vet vad det är  kan jag avslöja att en segway är förklaringen. 

Det var den lilla julen det.  Bara att vänta på nästa år igen.  Då blir det 10-årsjubileum. Vissa hävdar att det inte ännu är tionde gången,  men det gör detsamma.  Vi jubilerar i alla fall. 

Posted in familj, motion, Panda, upplevelser, vardag

Det är inte solsken jämt 

Helg.  Äntligen.  Det har varit en jobbig vecka så jag behöver helg. 

En dag var jag på kurs i Tammerfors,  en annan travade jag genom grannstaden,  en tredje sjöng jag och all tid däremellan har jag renoverat. Vår lilla björn gjorde verkligen skäl för namnet häromdagen och i en nervöst ögonblick här hemma gick hon till attack på fönstret och tuggade i sig en stor bit! Jag säger bara det – det är inte solsken jämt.  Men den lilla hantverkaren i mig skred till verket och ordningen är återställd igen.  

Pandas nervösattacker har det däremot duggat mycket av på sistone.  Både mattan,  pianostolen,  ett stolsben, en dyna,  en jukkapalm har fått sig en omgång under veckan. Och jag har reparerat och gett hunden  bannor varefter hunden har slokat med huvudet.  Palmen åkte i soptunnan. Suck.  

När vi tog Panda köpte vi en bur,  men den har aldrig varit i användning.  Tills nu.  När vi åkte till affären igår fick hon tillbringa en timme där.  Jag gillar det inte,  men det var en lättnad för både mig och hunden att inte behöva komma hem och vara arg. Hunden var världens lyckligaste. 

Ge henne ben att tugga på,  säger ni säkert nu. 

Vi ger henne 2-3 ben innan vi lämnar henne och dessa slafsar hon i sig för att fortsätta att tugga på något annat.  Man ser också på henne att hon är olycklig när vi ska lämna henne ensam.  Tyvärr är vardagen sådan att vi inte kan vara hemma med henne jämt.  Som tur har barnen olika långa dagar och sonen börjar ibland senare och har också håltimmar mitt på dagen så då är han hemma.  Men tydligen är det inte tillräckligt.  Det var likadant i höstas när jag började jobba då blev hon i full panik och gjorde hyss.  Strax innan höstlov var det väldigt jobbigt,  men efter att hon fått tillbringa en vecka hos svärföräldrarna och fått uppmärksamhet 24 timmar i dygnet var hon som en ny hund när vi kom hem igen.  Tills nu.  

Så buren har fått komma fram.  Tyvärr är jag lite motståndare till att ha hunden där,  men tror knappast att en timme där nu som då gör någon skada. I varje fall måste vi göra något åt detta för att  få den onda cirkeln bruten och Panda måste bli trygg igen. 

Men den här helgen är räddad när det är lillajul. Vi ska åka iväg tillsammans med Jörris familj och syskon och tillbringa ett dygn “in the middle of nowhere”.  Där får Panda springa fritt och tre andra hundar garanterar att det inte blir tråkigt. 

Så nu hoppas jag på solsken.  Åtminstone över helgen.  Vill inte solen lysa,  så åtminstone hoppas jag på att sinnet gör det. 

En glad lilla jul till er!  Ta hand om er,  både människor och djur!  ❤