Posted in funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Medan jag låg inne och sov

IMG_20170610_204544_982.jpg

Medan jag låg inne och sov sprack sommaren fram. Alltså mäktigt! Det var som  om jag klev in i en helt ny värld i morse när jag gick ut med lilla björnen. Det blommade liksom överallt! Och bara för att jag varit borta en dag eller två.

För även jag blev sjuk. Lindrigt sjuk. Kanske jag får tacka den våldsamma magsjukan jag hade för någon månad sedan, att den gjorde mig immun. Eller så hör tacken “en snipil” jag tog mig häromkvällen. Det var när jag sett Signe spy och spy och spy, som jag aningen desperat frågade maken om han möjligen inte har någonting starkare som kunde rensa rören ordentligt. Ni som känner mig, vet att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget. Varför? Mja. Jag har väl aldrig lärt mig tycka om det och ingen har någonsin kommit på att lära mig göra det heller. Nåja, men att se barnen spy var och varannan minuten, gör även att den minst alkoholtörstige börjar trängta efter något starkt. Tyvärr är jag också gift med en karl som inte har några starkvaror hemma, så när som på några mini enportions flaskor konjak. Dem har han köpt för flera år tillbaka att ha i lager för att kunna ta dem med den dag han och hans bror vandrar i fjällen och sitter uppe på en alptopp och njuter av solnedgången. Nu har dessvärre inte den vandringen blivit  av (än) och de här flaskorna har därför blivit stående i skåpet. Tills frun säger:

– Ro hit med dem! Jag ska ha!

Så då gjorde han det och vi festade loss en vanlig torsdag kväll och kände den förfärligt starka drycken rinna hela vägen genom strupen ner i magen.

IMG_20170610_222550.jpg
En mild bild av vårt bykberg… På insidan väntar tre dubbelt mera…

Jag var inte så lycklig över mitt tilltag en timme senare, för då började jag må fruktansvärt dåligt. Antagligen mötte spriten spysjukan där nere i magen och utkämpade en bitter kamp – en kamp som magsjukan förlorade. Istället fick jag 38-graders feber och matlusten försvann.

Men idag känner jag mig relativt iform igen. Istället är det maken som mår pyton och kräks. Han tog antagligen en för liten sup när frun prompt skulle  dela. 😂

Signe börjar äntligen bli bättre. Hon har kräkts tre dagar non stop och precis när jag började fundera om jag ändå inte håller på att ha ihjäl mitt barn, började hon äta chips – ni vet Taffel skruvar. Efter att  ha ätit dem och druckit lite vatten  och lite till vatten utan att kräkas, återvände plötsligt vår lilla Signe som varit försvunnen i flera dagar. Flickan som vi istället haft inneboende hos oss har varit vrålsur över att vi inte gett henne tillräckligt med vätska. Den här sjukan tar verkligen fram det primitiva i en och Signe har visat  med hela sitt väsen hur desperat hon varit och hur illa hon mått. När man hör sitt barn vråla efter vatten funderar man om man nog är i rätt land.

Ännu idag, fjärde dagen, har hon kastat upp, men det var nog mitt fel som försiktigt försökte införa annat än chips på menyn. Två skedar gröt med blåbärssoppa var tydligen för häftigt. Alltså har vi fortsatt med chipsdieten. Imorgon nya tag.

Skjutsade dottern till teaterövning ikväll och spenderade därefter nästan en timme på gravgården med Ellen. Egentligen var det tänkt jag skulle ta lite bilder på teaterövandet, men hjärnan fungerar inte efter en sådan vecka, så kamerans minneskort blev hemma. Istället åkte vi till gravgården för att rekognosera, det är så länge sedan jag varit där.

– Vad många du känner här, sa dottern häpet när vi spatserat omkring ett bra tag och tittat på fint dekorerade stenar med inbyggda lyktor och små fåglar sittande på vakt.

– Känner är kanske fel ord. Jag vet vem de var.

Det var i den stunden  jag insåg det. Det har hänt någonting. Tidigare var det tvärtom. Då var gravgården bara en massa stenar med namn på människor jag inte visste vem de var. I dag känner jag namnen som klär var och varannan grav (på den nya delen av planen).

Inne på affären i byn är det tvärtom. Där tycker jag alltid att det skulle vara så roligt att träffa på någon bekant. Istället är det bara en massa okända människor jag aldrig sett förut.

Det är dags att börja inse sanningen. Min hemby har vuxit ifrån mig.

 

 

Advertisements
Posted in aktuellt, funderingar, Sjukdom och hälsa, Sommar

Dagen när presidenten kom till stan

 

 

cof

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

mde

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!

 

Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar

Rapport från sjukstugan

IMG_20170603_160634.jpg

I väntan på nästa uppkastning kan man alltid uppdatera bloggen. För jo, nu har också minstingen Signe blivit sjuk. Hur det kommer att gå vet endast gudarna.

Ellen är fortfarande sjuk, men har äntligen fått sova ut.

Det är nog magsjuka ungarna har, men ingen vanlig sådan. Särskilt nu när man ser att Signe beter sig på precis samma sätt. För även hon kräks – jämt! Med tio -femton minuters mellanrum. Ellen höll på i 36 timmar. Blir det likadant med lilla Signe? Man blir ju nästan rädd.

Vi har bytt lakan i vår säng otaliga gånger i natt. När det inte längre fanns något att bädda med klev vi upp. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet imorse. Alltsammans är helt befängt. Aldrig varit om något liknande tidigare och då har vi nog haft vår beskärda del av spysjukor minsann. Tack och lov att det finns torktumlare!

Spypaus.

Och igen…

Jag ser i ögonvrån när hon, Signe alltså, vandrar iväg till tvättfatet som står på golvet i vårt rum. Hon är tapper hon. Tyvärr hamnar en hel del på sidan om…

Hon funderade annars om vi ska gå på fest när jag alldeles nyss drog klänning över huvudet på henne. Visst skulle vi kunna det, älskade vän. Men klänning måste det bli nu när alla andra kläder är slut. Näst blir det silkesklänningen om inte tvättmaskinen börjar rappa på och  tvätta klart…

De har lovat vackert väder idag.. Typiskt.

Praktiska problem hopar sig. Sonen borde infinna sig på teaterövning ikväll. Och kalendern gäspar tolfte, momsdags. Och imorgon kommer Mr President himself till stan för att hälsa på. Juniordragspelarna har lovat spela för honom.

-Mamma, kan jag gå? frågar hon som tillbringade gårdagen på sjukhus och har tårar i ögonen. Naturligtvis vill hon vara med och spela. Det här har de ju övat hela våren för.

Mmmm. Jag önskar att jag kunde säga ja, men nu när Signe också blev sjuk blev det värre. 48-timmarsregeln om att hållas hemma efter sista uppkastningen borde hon ju klara om det fortsätter så här. Men hon borde ju också orka vara uppe. Framförallt orka bära ett tungt dragspel.

Och storasyster borde hämtas hem från lägret på fredag. Vilken tur att det ännu är långt till fredag.

-Det är svårt att be om hjälp när det är så här, sa maken. Vi vill ju inte smitta ner någon och göra någon riktigt illa däran. För det här kan faktiskt vara farligt, för den som inte är helt stark.

Exakt.

Avvaktar. Det brukar ordna sig på något mirakulöst sätt. Eller?

Spypaus.

Och igen.

Suck. Tror jag sätter mig på terrassen och fundera.