Posted in kärlek, vardag

Time’s out

IMG_20170129_124130.jpg

Det kom med kort förvarning, beskedet att hon med stort H var i landet. Jag pratar om Ellens dagiskompis. Hon som flyttade till Sverige för tre(?) år sedan. Hon som vi så sent som i höstas hälsade på. (Se här )

Det var en överlycklig Ellen som följde med mig för att hämta kompisen från hennes farföräldrar. Vi åkte lite fel, sprang från höghus till höghus innan vi hittade henne. Plötsligt stod hon och hennes pappa där och skrattade och vinkade åt oss.

Vi tog flickan med oss hem till oss. Hon utrustad med portkoden nedskriven på sin arm så att vi ska kunna lämna in henne igen på rätt adress.

I bilen satt flickorna framme på framsätet bredvid mig (vi har tre platser på frambänken). Ellen pratade om allt och ingenting, men kompisen var lite tyst. Ellen funderade på “trip” – ni vet saftburkar med sugrör och vad som möjligen är den svenska motsvarigheten till det. Till slut konstaterar hon:

-Vad saknar du allra mesta i Sverige?

W tänker en sekund och ler ett lite sorgset leende samtidigt som hon klappar Ellen på knät. Ellen kommer lite av sig och konstaterar stumt:

-Det var nog inte riktigt på det jag tänkte…

Åter en gång har tre timmar flugit iväg och vi har knappt sett till flickorna. Enda som hörs från Ellens rum är lyckliga skratt…

Om femton minuter måste jag knacka på dörren. Tiden är snart ute. Vi måste åka tillbaka.

Hjärtskärande på något vis. Jag tänker på hur jag någon gång i vuxet enfald tänkte att de nog en dag växer ifrån varandra. Vad otroligt fel vi mammor kan ha ibland…

Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍

Posted in familj, Resor, Sevärdheter

Grännagården 


Så var då nästa anhalt Gränna och Grännagården.  Betydligt mera modernt och snyggare boende än i Norrköping.  Fortsätter det på samma vis kommer vi att bo som kungar sista natten… 


Eftersom vi inte hade bråttom  beslöt vi skippa navigatorns rekommendationer och lämnade E4:an och styrde ut på landet istället.  Tur var väl det för här fick vi njuta av fina vyer och passade på att göra en  avstickare till Naturum Tåkern.  Så skönt att vara ute och gå i friska luften. 


Ikväll har Ellen äntligen fått hälsa på sin gamla dagiskompis.  Det blev ett kärt återseende. Det är någonting märkligt med de här två flickorna.  Trots att de ses så sällan är det som om tiden står stilla mellan gångerna. De fortsätter helt enkelt där de senast  slutade. Enkelt och okomplicerat.  Kanske det är därför de är så lika?   Men visst var det med vemod de sa hejdå igen efter att  nästan fyra timmar flugit iväg ut i tomma intet. 


Dagens minus är att Signe igen blivit krasslig. Jag tror att hon blev förkyld igen av den våldsamma ventilationen i hytten på båten . Hur jag än försökte stoppa in henne under täcket,  sparkade hon ivrigt av sig . Som tur är hon vid gott humör ändå och kämpar tappert på trots att det är helt uppenbart att hon har lite feber.  Nu ska vi hoppas att lite sömn gör underverk och hon är sitt friska jag imorgon igen.  


Sov sött världen!