Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Veckans pulshöjare

IMG_20170303_001119_216.jpg

En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken!  Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.

Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?

Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.

Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…

I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.

Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?

 

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa, vardag

Intensivt

edf

Intensivt. Det är vad livet är som bäst. Eller kanske rättare sagt jobbet. Det är mycket för en bokförare den här tiden på året. Men jag trivs av att se högen med  färdiga bokslut växa  på samma gång jag får lite panik. Ska jag hinna bli klar i tid?

Det som lite sätter käppar i hjulen för mig är förkylningar. Jag är som bäst inne på förkylning nummer två sedan nyår. Jag som inte var förkyld alls under de två år jag var vårdledig tycks nu få förkylningar  på löpande band. Öroninflammationen knäckte tydligen immunförsvaret så jag gissar att så här kommer det att hålla på ända fram till våren.

Att inte vara helt frisk är både  irriterande och jobbigt. Det finns så mycket jag skulle vilja göra (som skriva här!) men som jag helt inte orkar. Istället prioriterar jag sömn. Kan berätta att denna veckas lediga onsdag kröp jag gladeligen ner med Signe för att sova dagssömn. Det var u n d e r b a r t.

Släktforskat skulle jag ha gjort ikväll, men den här gången fick det vara. Ingen vill sitta intill detta snörvlande troll. Prosit!

Så här sitter jag istället och stirrar in i ugnen där årets sista julstjärnor växer till sig.

Nästa vecka är det sportlov. Två dagar ledigt för mig. Ingenting speciellt har vi inte tänkt göra. Snarare njuta av att bara vara hemma. Snart ska vi dessutom iväg på en dragspelskryssning. Men mer om det en annan gång för nu rinner lilla näsan igen. A-a-a-tjo!

Trevlig helg! 🙂

 

 

Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍

Posted in familj, musik, Panda, vardag

En landsvägens riddare

Min arbetsdag tog slut klockan 16. 16:15 rusade jag in i näraffären. Potatismoslåda räddar dagar som denna.

15 minuter senare slängde vår minsta guldklimp sig mig om halsen på dagisets gårdsplan. Dags att åka hem.

Hemvägen gick längs med isiga gator med blicken nervöst fastklamrad vid bilklockan. Hur får man klockan att gå långsammare så att man inte behöver koncentrera sig så mycket på att hindra foten från att trycka gaspedalen i golvet? Sådana triviala tankar en tisdagseftermiddag.

Väl hemma – trombonen, guldklimpen, dagisväskan, min kasse och potatismoslådorna – allt på samma gång i ett svep in genom dörren.
– Ellll-eeen ska värma potatismoslåda åt sig! Hon ska vara på konservatoriet om 30 minuter!
– Hon är inte hemma ännu… säger de äldre syskonen fundersamt och hjälper till med att få ytterkläderna av guldklimpen.
Luften går ur mig och hjärnan försöker överge den tickande klockbomben och fokusera på var dottern möjligen befinner sig.

För var är hon? Klockan är snart 17 och både skola och Eftis är stängt. 4h hade hon efter skolan – det kommer jag ihåg eftersom jag hade gett henne pengar till materialavgiften på morgonen.

Bondförnuftet säger att hon sin vana trogen glömt bort tiden och pladdrat bort den längs med vägen tillsammans med sina vänner. Men maskarna, hjärnspökena – kalla dem vad du vill de där mörka, hemska tankarna där allt det där vidrigaste blir verklighet. Mardrömmarna där du ser paketbilar och fula gubbar som rövar bort små lintottar.

Ytterdörren flyger igen med en smäll när mamma med fladdrande jacka rusar ut mot bilen igen.

Jäkla vinter. Jäkla mörker. Jäkla is och halka. Förlåt språket, men faktiskt jag är så trött på den här årstiden! Snart emigrerar jag! 

Aldrig har vägen ut till skolan varit så lång och mörk och hal som ikväll. Särskilt när ingen flicka kommer gående emot mig. Jag hinner ända fram till skolan och noterar med en klump i magen att lamporna är släckta. I samma stund lyser mobilen på bilsätet intill mig  upp med bilden på äldsta dottern blinkades i rutan. Andlöst svarar jag på samtalet.

– Mamma, hon kom hem nu!

Puh! Så gick luften ur mig för andra gången idag, men det spelar ingen roll. Strunt samma att vi ska vara på konservatoriet om femton minuter. Alla är vid liv och det är det enda som räknas.

Jag hinner inte mera än in genom dörren innan vår lintott står flinade framför mig.
– Ska vi åka nu?
Maten har hon skyfflat in med raketfart eftersom hon  misstänkt att mamma inte kommer att vara glad. Vad fel hon har. En annan dag kunde hon säkerligen haft rätt, jag är en ganska explosiv mamma. Men inte idag.  Idag utrustades jag (tack och lov!) med långa tömmar. 

I dörröppningen instruerar jag sonen att ge lilltösen mat innan jag och E sätter fart mot bilen och konservatoriet. Vi hinner i tid.  Inte ens en minut för sent! 

När jag har kånkat dragspelet till tredje våningen, trappat  ner igen, klämmer jag  in mig i bilen och kör hem igen.
Väl hemma skyfflar även jag in en portion mos, sticker in näsan i håret på Signe och snusar småbarn i tio minuter innan det blivit dags att susa till konservatoriet igen för att föra L dit på orkesterövning. Lilla Signe får  följa med för sonen skickar jag ut med hunden.

Väl framme vid konservatoriet sänder jag in ett barn i skolan och ut kommer ett annat.   E har nu  en paus på 40 minuter innan nästa pass. Dessa minutrar använder vi till att hjälpa jultomten. 35 minuter senare står vi åter en gång på konservatoriets parkering och E får trava iväg på årets sista teorilektion. Signe och jag styr istället kosan hemåt för att hämta sonen som även han har en övning på konservatoriet ikväll . 

Eftersom maken behagat anlända hem lämnar jag i Signe i hans vård och knackar, med sonen vid min sida,  in konservatoriet på taxametern igen. När jag lämnat sonen kvider  bilen att den är törstig så jag åker och “vattnar” den ett varv innan jag återvänder till konservatoriet för att hämta E och en av hennes teorikompisar. Kompisen för vi hem  innan vi själva åker hem till kaffe och choklad och lite Lucia på teve.

Klockan 20 går grande finale i denna vägriddares tisdag.  Då hämtar jag hem de två äldsta igen.

Om det här var en vanlig tisdag?  Nej verkligen inte.  Vi överlevde den med hedern i behåll,  men nu ser jag verkligen fram emot jullov. Normalt brukar jag packa in dem allesammans i bilen,  men idag var det inte möjligt då det fanns sysslor på hemmafronten att ta hand om också.  För att vardagen ska löpa måste vissa saker prioriteras,  som att minstingen måste  få mat när hon kommer hem och även hunden måste få sträcka på benen. Så då blir det på det här viset.   

Sådant under  en vägriddares tisdag . Hoppas ni har haft det lite lugnare.  🙂