Posted in Sjukdom och hälsa, Sommar

Rapport från sjukstugan

IMG_20170603_160634.jpg

I väntan på nästa uppkastning kan man alltid uppdatera bloggen. För jo, nu har också minstingen Signe blivit sjuk. Hur det kommer att gå vet endast gudarna.

Ellen är fortfarande sjuk, men har äntligen fått sova ut.

Det är nog magsjuka ungarna har, men ingen vanlig sådan. Särskilt nu när man ser att Signe beter sig på precis samma sätt. För även hon kräks – jämt! Med tio -femton minuters mellanrum. Ellen höll på i 36 timmar. Blir det likadant med lilla Signe? Man blir ju nästan rädd.

Vi har bytt lakan i vår säng otaliga gånger i natt. När det inte längre fanns något att bädda med klev vi upp. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet imorse. Alltsammans är helt befängt. Aldrig varit om något liknande tidigare och då har vi nog haft vår beskärda del av spysjukor minsann. Tack och lov att det finns torktumlare!

Spypaus.

Och igen…

Jag ser i ögonvrån när hon, Signe alltså, vandrar iväg till tvättfatet som står på golvet i vårt rum. Hon är tapper hon. Tyvärr hamnar en hel del på sidan om…

Hon funderade annars om vi ska gå på fest när jag alldeles nyss drog klänning över huvudet på henne. Visst skulle vi kunna det, älskade vän. Men klänning måste det bli nu när alla andra kläder är slut. Näst blir det silkesklänningen om inte tvättmaskinen börjar rappa på och  tvätta klart…

De har lovat vackert väder idag.. Typiskt.

Praktiska problem hopar sig. Sonen borde infinna sig på teaterövning ikväll. Och kalendern gäspar tolfte, momsdags. Och imorgon kommer Mr President himself till stan för att hälsa på. Juniordragspelarna har lovat spela för honom.

-Mamma, kan jag gå? frågar hon som tillbringade gårdagen på sjukhus och har tårar i ögonen. Naturligtvis vill hon vara med och spela. Det här har de ju övat hela våren för.

Mmmm. Jag önskar att jag kunde säga ja, men nu när Signe också blev sjuk blev det värre. 48-timmarsregeln om att hållas hemma efter sista uppkastningen borde hon ju klara om det fortsätter så här. Men hon borde ju också orka vara uppe. Framförallt orka bära ett tungt dragspel.

Och storasyster borde hämtas hem från lägret på fredag. Vilken tur att det ännu är långt till fredag.

-Det är svårt att be om hjälp när det är så här, sa maken. Vi vill ju inte smitta ner någon och göra någon riktigt illa däran. För det här kan faktiskt vara farligt, för den som inte är helt stark.

Exakt.

Avvaktar. Det brukar ordna sig på något mirakulöst sätt. Eller?

Spypaus.

Och igen.

Suck. Tror jag sätter mig på terrassen och fundera.

 

Advertisements
Posted in familj, Sjukdom och hälsa, vardag

Det är mycket nu

IMG_20170416_163556.jpg

Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!

Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.

Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…

– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.

Hon är duktig hon. Nästan för duktig.

– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!

– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.

Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.

Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.

Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!

– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)

– beställ besiktning till bilen!

– beställ blombud!

– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!

– leta ett urklipp

– hämta sjukintyget från i fredags

– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?

– beställ tandläkartid till sonen!

– fisksoppa! Familjen måste få mat!

Jag stänger ögonen. Just nu är sova  den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…

Zzzzzzz…

 

 

 

Posted in funderingar, Natur, Panda

Vem litar inte på vem?

IMG_20170416_140543.jpg

 

Fåglarna sjöng. Kvällsfåglarna. Långt bort silade ljuset från den nedåtgående solen mellan träden. På fötterna hade jag sonens länkskor som blivit för små åt honom. Lyckokänsla. Vet inte när jag senast haft så snygga länkskor. Vilken tur att man har barn som växer så att man inte behöver köpa nya till sig själv. 😉

Kort sagt, jag kände mig ovanligt lycklig där i skogen ikväll. En promenad bland mossa och stenar var precis vad jag behövde efter en alldeles för hektisk dag på kontoret. För det blev ingen ledig onsdag den här veckan. Jobbet är inne på slutrakan så nu gäller det hålla jämn fart för att hinna bli klar i tid.

Jag såg på Panda.

– Ja, du ska få springa utan koppel, sa jag och kopplade henne loss.

Panda satte lyckligt iväg i sin nyvunna frihet. Hon spurtade fram och tillbaka på stigen framför mig så att blåbärsriset yrde.

IMG_20170416_193550_1.jpg

I ögonvrån såg jag en annan hundägare komma gående lite längre bort. Näää, förbannade jag mig själv. Varför släppte jag henne. Jag vet ju att det finns så många som inte gillar hundar som springer lösa. Men klockan var ju mycket. Jag liksom tänkte att vi skulle få ha skogen för oss själva den här tiden på dygnet.

Desperat försökte jag kalla på Panda innan hon upptäckte den andra hunden. För Panda är egentligen  ingen hund att lita på. Får hon syn på en annan människa eller hund så sticker hon. Då bryr hon strunt i att husse och matte står och ropar efter henne. Då finns inget annat som existerar än att hon prompt måste få komma fram och hälsa.

Panda hade inte upptäckt den andra hunden utan trodde mitt sätt att med desperation i rösten kalla på henne var en ny lek. Hon störtade mot mig om och om igen för att vika undan strax innan jag skulle fånga in henne.

I samma stund skällde den andra hunden till.

Neeej. Nu kommer hon definitivt att sticka iväg, tänkte jag modstulet.

Men tji fick jag. Panda for ingenstans. Istället kom hon lugnt fram till mig och såg mig djupt i ögonen.

– Koppla mig då om det är det du vill.

Vi fortsatte vår promenad och när vi inte hade sett några människor på en lång stund, beslöt jag att Panda skulle få en andra chans. Hon hade trots allt varit väldigt duktig och jag var mer än nöjd med henne. Lycklig satte hon fart längs med stigen för att plötsligt vara uppslukad – borta!

Jag stod uppe på klipphällen och ropade rakt ut i skymningen.

– Pan-da!

Det enda svar jag fick var ekot från min egen röst.

Jag ropade flera gånger och jag hörde själv hur desperat jag lät på rösten. Mina rop hördes säkert lång väg.

En hund skällde någonstans avlägset. Inte hade hon väl sprungit dit? Jag trevade över fickorna. Telefon hade tydligen blivit hemma. Hur skulle jag nu kunna ringa och be familjen om hjälp? Jag såg redan framför mig en natt i skogen letandes efter vår bortsprungna lilla hund.

Panda var försvunnen i två minuter, högst tre, men i min värld kändes det som en evighet. Det var en lättnad när jag äntligen fick se henne komma rusande emot mig i full fräs längs med stigen.

– Du litar visst inte på mig, sa hennes blick när hon äntligen satte sig ner i riset framför mina fötter.

– Och inte du på mig heller, sa jag och kopplade henne igen. På den punkten är du och jag ganska lika.

Sen lämnade vi skogen med de sjungande kvällsfåglarna och gick hem.

På hemvägen passerade vi huset var man håller på att skiljas. Jag noterade odlingslådorna på andra sidan häcken. Ifjol planterade man antagligen drömmar i lådorna att ha inför den kommande sommaren.  Var det frosten som tog de drömmarna? Eller var det möjligen tilliten? Den sistnämndas värde är inte att underskatta.

 

 

 

Posted in vardag

Hej måndag!

IMG_20170324_111823.jpg

Trött? En underdrift. Halvt medvetslös satt jag nyss på toaletten och höll på att trilla framstupa rakt i golvet.

Vi kom hem halv två i natt. Urk. Klockan ringde sju. Önskar att jag kunnat sova lite mera i bussen, men det gick inte när en viss S vägrade …

Hoppas verkligen inte att jag sommar på jobbet… Maken och barnen tog sig en sovmorgon. Smart. S får bli helt hemma idag. Hon måste ha en feberfri dag innan hon kan fara till dagis.

Hej måndag! Hoppas ni andra är lite piggare än jag!

Posted in aktuellt, familj, Sjukdom och hälsa

Mothugg

IMG_20170323_183434_1.jpg

Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.

Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt.  I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.

Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.

Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag  inte behöver flera utmaningar att lösa.

IMG_20170315_230301.jpg

Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…

-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.

Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.

– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.

Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.

– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.

Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst.   Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.

Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.

Håll tummarna för oss. ❤

 

Posted in familj

Mera bilder 

Det där med bilder var så kul (tyckte jag) så ni ska få några till. Jag hittade nämligen några lite roliga ännu att visa.Egentligen borde man lämna bort kommentarerna så att ni fick fundera vad som riktigt har hänt.  🙂

Handskfacket i bilen  gick i baklås…  Dagen innan vi skulle åka på semester till Sverige fick jag det åtgärdat. Jag blev rädd utifall att polisen stoppat oss skulle jag aldrig fått fram registerutdraget. 🙂 En bild måste jag givetvis sända till Jörri så att han vet att nu är det fixat. 

En bild från backstage till släkten jag tjattrade med via whatsapp.  Här satt Signe och jag under MGP-finalen. När hon hörde att storebror sjöng blev det bråttom att komma och ställa sig mitt i rutan. Hon dansar,  därför är händerna suddiga.  🙂

Pro kräftskiva 

Efter kräftskiva 

Ett fynd i jordgubbslandet efter att Jörri grävde bort det.  Skylten är ett minne från ett scoutläger för länge sedan när barnen var små.  ❤

Kommer ni ihåg dörrarna jag målade i somras?  Jag fick dem färdiga. Bildbevis måste givetvis sändas till familjen. 🙂

Min man handlar strumpor och ringer hem och frågar vilka han ska ta.  😂

Posted in familj

Vad har du för bilder i din telefon?

Satt och slöbläddrade i min telefon och noterade att vi sänder en del märkliga bilder inom familjen.  Vi har nämligen en chatt genom  vilken vi kommunicerar vid behov . Ibland räcker inte orden till så då måste man ta en bild. Ibland är vi kanske  inte  så glada på varandra, men så är det väl ibland.    Måste bara  få dela några märkliga episoder med er. Sinnesstämningen  får ni själva fundera på.  🙂

Det här handlar om att vi glömt att tömma bort vattnet ur bastuugnen ute på villan.  Jag beskyllde min man, men egentligen är jag nog lika medskyldig..

Det tog ett tag att smälta den isklimpen, men Jörri hämtade lunch i form av grillkorv så det gick ingen nöd på oss.

Mera mat. Ibland måste man ju retas med bortresta familjemedlemmar så att de vet vad de missar. 🙂
Hmmmm. Denna bild messade jag faktiskt brorsdottern där jag trött stod utanför provrummet och väntade på att dottern skulle bli klar…
Kalas?
Och avslutningsvis en bild från vår höstresa. Jag berättade aldrig om vårt sista hotell. Det var hemskt. 😂
Posted in familj, kärlek, skrivande

Mirakelsalva

Lite serum under ögonen

 mota påsarna som djupnar för varje dag som går 
Ansiktscreme på kinderna. 

En dutta mascara på fransarna.

Nu är jag klar att gå! 
Ögon klara som stjärnor, har all den här tiden   

registrerat varenda liten  rörelse

memorerat
 En liten hand sträcks upp 

– Nenne också ha! 

En klick hudcreme glittrar snart på lilla handen.

Knubbiga händer  gnuggar rodnande  hallonkinder.

Fniss och värme i magen 

Min lille bus 

Är det verkligen  så jag ser ut? Är det så jag håller på? 

En snabb blick i spegeln 

säger att alla ojämnheter  har suddats ut 

ersatts av ett leende mycket bredare än kanterna 

Min mirakelcreme heter Signe 

Jag hoppas att den tuben aldrig någonsin  tar slut 

Posted in familj, musik, vardag

Akta er!

Akta er. Jag riktigt känner hur jag är på taskigt humör.  Irriteras av både det ena och det andra.  Vad som hänt? Ingenting egentligen.  Eller allt på en och samma gång.  Känner mig ibland lite förbisedd och till och med  nästan lite  utnyttjad,  så den här veckan har jag taggarna utåt och fräser tillbaka.  Nästan så att jag skäms och funderar vart tålmodiga och snälla Eva tagit vägen.  Men ibland tar snällheten slut och jag orkar bara inte. 

Förra veckan var jag sur på Panda hela veckan. Reparerade och höll på så att svetten lackades i pannan.  Den här veckan är det barnen… Eller nja,  egentligen är väl inget deras fel – allt bara blir  tokigt och  det i sin tur gör mig trött. 

Igår hade ena dottern tappat sin sko. Suck.  I år har jag satsat på kvalitet vad gäller skor och köpt lite dyrare skor för att de förhoppningsvis inte  ska gå sönder så lätt.  Ifjol köpte vi åtminstone tre par vinterskor  per lurk åt flickorna! Som vårdledig stirrar man gärna på röda prislappar och tror sig göra fynd för jämnan. Vilken felbedömning!  Alla skor var  skräp.  Lossnade inte sulorna så gick dragkedjan sönder. Och mamma suckade och köpte nya.  

Nu när jag har  börjat jobba och har haft lite bättre  råd att välja skor från den lite dyrare hyllan,  ja då har  jag gjort det också. Men jag hade ju inte räknat med att  skor  kan försvinna.  Dottern hade tillsammans med några kompisar beslutat gena över en åker där de promenerande vägen fram på väg på kalas.  Ett dike dök upp och dottern landade lite taskigt  där hon hoppade  varvid foten sjönk ner i diket och blev fast…  Hon fick upp foten men skon blev kvar.

Gårdagskvällen  ägnade vi därför åt att vandra omkring i mörkret i Rödsö och leta efter  en vintersko…  Det var kallt,  mörkt och ändlöst. Hua! Vi insåg snart att det inte skulle gå  – diket var fyllt till bredden med vatten.  Med plaskvåta byxor (jag snavade ju givetvis  själv i all snö och väta)  åkte vi till Prisma för att köpa nya.  Jag sneglade på ett par likadana hon hade tidigare och svalde när jag såg prislappen på 79 euro.  De nya skorna blev inte så mycket billigare de heller för i år gäller som sagt fortfarande resonemanget att vi satsar på kvalitet framför kvantitet. 

Nåja,  sånt händer och mest glad är jag att barnen inte trillade i diket, vem vet vad som kunde ha hänt… 

 Idag kom en lycklig  dotter hem och berättade att hennes sko hade hittats.  Födelsedagsbarnets pappa hade på ett mirakulöst sätt lyckats dragga upp den…  Så nu har vi alltså två par…  Om vi säger som så är jag glad att skon hittades,  men samtidigt – vad snopet… 

Det som tuttade på mitt lättantändliga fnöske idag var andra dotterns intensiva musicerande. Helt oväntat hade läraren tryckt in flera extra övningar  och dottern anlände till mitt jobb sur och tvär och trött.  Så när jag åkte hem ringde jag och gav igen åt den stackars läraren… Nå nä, det gjorde jag nog inte.  Förklarade bara att jag inte tycker att det är ok med dylika pass.  

Vissa dagar önskar jag  att jag  kunde  knipa ihop lite längre och komma ihåg att andas. Men sen funderar jag –  om inte mamma säger ifrån,  vem gör det i så fall? Barnen gör det inte.  De fortsätter på linjen de har blivit lärda hemma , dvs att man ska vara snäll…  Men så är det ju inte.  Ibland måste man faktiskt kunna säga ifrån också. Jag menar,  musik i all ära,  men när man inte ens hinner äta emellan och sitter så att säga på skolbänken från 8 till 20, då tycker jag inte att det är ok.  Det måste även duktiga och energiska musiklärare förstå. Det finns faktiskt ett liv utanför musikskolan också. Måtta med allt. 

Förlåt mig.  Nu fick jag berätta allt det här för er så känns det  lite bättre. 

Imorgon ska jag vara snäll.  Lovar. 

Posted in Sjukdom och hälsa, vardag

Vardagsromantik 


Det blir inte alltid som man tänkt sig och den här veckan har verkligen inte varit på min sida.  Förutom att jag gjort bort mig totalt så  blev jag sjuk.  Jag vaknade natten till torsdag och kände att jag inte mådde bra.  Segade mig ändå iväg till jobbet men fick vända hem efter någon timme.  Spysjuka.  Precis så oromantiskt och äckligt som det låter .

Frågan är om vi ätit något opassande eller om vi smittats av något virus.  Någon timme efter att Jörri hämtat mig och fört hem mig (min bil var på service) kom han hem och kröp även han till sängs.  Från sovrummet var det bara att  ligga och lyssna till ljudet av L som tillredde middag, J som matade Signe och hur de gemensamt hjälpte till att röja undan och rasta Panda.  Det är sådana stunder jag blir extra medveten om hur lyckligt lottad jag är. 

Även E blev sjuk och har spyttat hela natten och L blev hemma från skolan idag.  Sonen  kom precis hem och ligger även han till sängs som bäst… Bara Signe som håller huvudet högt. Än. 


Urk.  Var vi hittat denna basilusk är frågan.  Vet inte heller när jag och Jörri legat sjuka hemma samtidigt.  Det blir nästan  romantiskt när man tänker på det hur vi låg där sida vid sida mitt i natten  och avnjöt varsin iskall trip  och stönade ut i mörkret hur gott det var mot den sandpapprigt torra tungan.  😂

Imorgon är det konsert och då måste jag vara uppe på benen.  Det är jag nog, maten går ner igen, men väldigt onödigt var detta.  Men sjukdomar kommer alltid olägligt,  eller hur?