Dagen när presidenten kom till stan

 

 

Den lilla handen som lyfter ett av de små snapsglasen jag tagit fram för att ta med som rekvisita till sommarteatern, svajar våldsamt till. Inte för att den är berusad, snarare för att den är väldigt svag och knappt orkar lyfta och föra glaset till munnen. Men dricka vatten ska hon!

För Signe spyr ännu. Om drygt en halv timme skriver vi 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn med att torka spyor en gång i halvtimmen. Minst. När det är som mest intensivt har hon kräkts var tionde minut.

Konstigt nog, tar jag det förvånansvärt lugnt. Jag kunde ju faktiskt bli snudd på hysterisk med tanke på att hon bara är 2,5 år och har kräkts oupphörligt i 36 timmar.   Men nej. Jag tänker som så, att så länge hon orkar skrika, härja – ja hon är helt galen över att vi inte ger henne tillräckligt att dricka, då tar jag det som ett levnadstecken. Då är inte döden ännu nära. Igår drack hon upp hundens vatten och det säger en hel del om hur desperat hon är.

Men varför ger ni henne inte att dricka, undrar någon säkert. Helt enkelt för att hon spyr. Hon får vätska och näringslösning i begränsade former. Vätskan hålls lite längre in när hon tar små, små mängder. Sanningen är tyvärr ändå  att även de små klunkarna  kommer ut. När hon stjäl systerns vattenglas eller trip, syder i sig drycker i våldsam fart, då kommer det som boomerang upp igen. Tyvärr verkar hon inte ha förstått det själv.

Vi har också testat med isglass, men även den vräkte hon i sig och vi belönades med en isglassig spya som knappt hunnit smälta i magen. Det är alltså inget fel på aptiten, snarare magen som säger stop.

Nioåringen som skulle spela för presidenten har gått och lagt sig för att sova dagssömn. Frivilligt. Imorse var hon så pigg att jag på stående fot kunde ha lovat att hon får åka. Men nu några timmar senare,  har de trötta ögonen dykt upp igen och maten smakar inte.  Hennes fantastiska lärare skrev att hon kan komma rakt till konserten, att hon inte behöver komma till genrepet, att de ställer fram hennes stol. Gulp. Tänk vad alla ställer upp. ❤

På Facebook läste jag om hur veteransångarnas  taxi ställde sig i ordning genom att skrubba bilen både på in- och utvändigt inför den viktiga och ärofyllda kvällen.   Veteransångarna ska nämligen också iväg och sjunga för presidentparet ikväll. Jag hörde dem sjunga så sent som i februari och det var rörande . De är inte många kvar, veteransångarna. Deras 90-åriga röster har tappat sin styrka, men det de gjort för landet är något som kräver mycket mer än råge och mod. Deras svaga röster är ett eko från en tid som var och ödmjuk är deras Eva-Lott som står i fören och leder kören med varsam hand.

Jag blir gråtmild bara av tanken. Inte undra på.  Mina fyra timmar sömn på tre nätter börjar ge sig till känna.

Jag hoppas i varje fall att den här mannen, republikens president, förstår hur mycket han värdesätts och att människor verkligen ser upp till honom när till och med gamla och sjuka sätter finstassen på ikväll enbart för hans skull. De ser det som en ära,att få bjuda på det finaste de kan. De vill att han ska känna sig välkommen uppe i detta nordliga Karleby.

Faktum är att jag tror att presidenten är medveten om detta.  Sauli verkar vara en ödmjuk och vis man. Hur många gånger har han inte visat det?

Välkommen till Karleby bäste president!