Posted in motion, Sjukdom och hälsa, vardag

En bra dag

IMG_20170107_132157.jpg

Monologen från min sjuksäng tog slut  – helt enkelt för att jag klev upp! Inte på direkten. På måndag kväll smånosade jag på världen för att på tisdag kring 12-tiden bädda igen sängen för gott (ja, jag menar förstås att jag bäddade i hop den för användning under dagtid. Nätterna fortsätter jag tillbringa i den). På onsdag klev jag in genom dörren på jobbet igen.

Örat? Ja, det sitter kvar, men så mycket mer är det inte. Det där tunga locket som täckte halva huvudet drog sig undan på måndag kväll. Men locket för örat sitter ihärdigt kvar. En månad kan jag räkna med att ha det så, sa doktorn. Jahapp. Kan inte påstå att jag gillar läget. Jag känner redan hur jag isolerar mig. Jag drar mig undan på kaffepauserna och vill inte delta i konversationen. Det är jobbigt när många pratar i mun på varann. Det är som om jag hör allting dubbelt. Det ekar och förvrängs. Nästan så att jag bad Ellen och hennes kompisar hålla truten när jag skjutsade hem dem idag. Bara bruset från bilen och deras glada skratt blev till rundgång i mitt huvud. Men konstigt nog var konserten på rockskolan ikväll inga problem. Ljudet överröstade mitt inre brus så det var bara skönt att de för en gångs skull spelade musik på hög volym.

En månad. Ok. Det klarar vi. Bara jag får vara i fred ibland.

På min kvällspromenad ikväll fick jag däremot inte vara ifred. Jag fick sällskap av en kvinna och hennes hund. Jag vet faktiskt inte ens vad kvinnan heter. Hon bor ganska nära mig och vi brukar ibland hälsa och byta några ord om vädret. Men idag gick vi på promenad tillsammans. Hon frågade helt enkelt om hon och hunden fick följa med. Vi gick en lång tur. Jag missade Farmen (för det ser vi på här hemma om kvällarna) men det var jättetrevligt!  Så trevligt att jag ännu är alldeles till mig.

Egentligen är jag ganska asocial av mig. Jag trivs att vara ensam, men den här människan väckte någonting från förr hos mig. Något jag saknar trots att jag aldrig erkänner det högt ens för mig själv. Jag saknar en väninna att gå ut och gå med. För det är faktiskt terapeutiskt att gå ut och gå med en annan människa. Man pratar på ett helt annat sätt än när man sitter kring ett bord och svischar kaffe. Egentligen borde man ta vännerna som hälsar på, ut på länk. För motionens och sinnets skull.

Det var riktigt trevligt, konstaterade vi båda när vi en timme senare skildes åt vid hennes port. En finska med karelska rötter och en finlandssvensk -mycket bättre kombo kan det inte bli.

En bra dag – det blev det. Trots att jag hade god lust att gå hem mitt på dagen. Imorgon är det fredag. En dag till. Det orkar vi. 👍

Advertisements
Posted in Sjukdom och hälsa

Det är jobbigt att försöka vara duktig

wp-image-732436851jpg.jpeg

Det går framåt. Små små mikrosteg. Febern i natt uteblev, istället har jag sovit hela natten. Dagen har också varit bättre. För första gången på flera dagar har jag orkat torka köksbordet. En bedrift som heter duga. Men helt feberfri är jag inte. Mätaren pendlar mellan 37 och 37,5. Nästan så att jag får god lust att ruska till mätaren och hojta: – kan du inget bättre!

Imorgon är det vardag igen och  jobbet kallar. För jag är faktiskt inte sjukskriven längre. Jag var sjukskriven endast  torsdag och fredag eftersom jag är ledig under helgerna. Läkaren i fredags sa så här: “Egentligen skulle jag kunna sjukskriva dig några dagar framåt,  men eftersom det är helg så avvaktar vi och ser hur det utvecklas. Du kan ringa mig på måndag ifall du inte är frisk . Ifall du säger att du är sjuk så tror jag dig nog.” Nu efteråt kan jag tycka att det är ett märkligt resonemang. Att han lovar “tro” mig om jag ännu på måndag säger att jag är sjuk. Till hans försvar måste jag ändå säga att han just då inte kände till att mitt crp skjutit i höjden. Men ändå, en god medborgare förväntas tydligen vara på benen efter två dagars medicinering. Men nu är jag inte det. Förlåt.

Jag vet, jag låter gnällig. Men det blir så när jag en hel dag legat och utvärderat mig själv om jag verkligen inte kan åka till jobbet imorgon. Svaret jag kommit till gång på gång är nej. Jag menar, när jag inte ens orkar vara uppe, inte ens orkar läsa en bok, än mindre skriva på datorn, då inser till och med envisa Eva att hon inte har något på jobbet att hämta.

Men ändå. Det dåliga samvetet skär i en. Jag vill ju vara en god medborgare. Jag vill ju vara duktig. Jag funderar: Är jag verkligen så sjuk? Kanske det ändå är så att jag bara låtsas? Läkaren antydde ju faktiskt lite det…

Posted in Sjukdom och hälsa

När allt man vill är bli frisk

img_20170121_115326_362

Antibiotikan biter. Crp var nere i femtiosex idag. Det är bra, men ändå inte bra. Idag är jag så trött på den här sjukan. Kroppen värker av allt liggande, men huvudet klarar inte av att vara uppe. Särskilt inte när febern sätter igång. För den kommer i cykler. En gång på morgonnatten och en gång på eftermiddagen. Då är det bara att käka Burana, jag som i normala fall brukar klara mig med barnpanadol. Men när febern sätter in stöten då börjar örat att jämra sig och du vet att den där Panadolen aldrig kommer att ha en chans. Då blir det bara att leta fram den där burken med stort B. Och när Buranan äntligen fått ner febern är tacken en vibrerande kropp. Jag får sån hjärtklappning av den där medicinen att jag ibland funderar om febern ändå inte hade varit trevligare att ha.

Så urk. Här ligger jag efter att åter en gång ha fått ner kroppstemperaturen i normalt läge igen. Maken har varit i jobb hela eftermiddagen och under tiden har våra ungar dammsugit och plockat upp i hela huset. ❤ De är världens bäst. Hur jag ska kunna kompensera dem för detta får jag allt fundera på. Jag menar, jag har ju gott om tid att fundera på sånt nu.

Imorgon hoppas jag att världen vänder och jag blir mig själv igen. Framförallt vill jag ha tillbaka mitt huvud. Särskilt högra sidan. För det har jag ingen kontakt med längre. Hörseln är borta och det känns som om resten är inlindat i bubbelplast.

Frisk! Jag vill bli frisk! Hur svårt kan det riktigt vara?

 

 

Posted in Sjukdom och hälsa

Ensam hemma

IMG_20170118_132211_646.jpg

Familjen har åkt på födelsedagskalas. Själv är jag ensam hemma. Det nya året började verkligen inte bra. Min förkylning som jag trodde att höll på att bli bättre, vände riktning och blev värre. Knappt hade jag hunnit kliva upp på onsdagen innan en förfärlig öronvärk drog igång. Och där är jag ännu kvar. Värken har som tur lättat, antagligen för att trumhinnan fått ett hål. Doktorn jag besökte idag kunde inte säga säkert, men menade att vätskan som rinner ut tyder i varje fall på det.

Jag hälsade på hos läkarstationen redan på torsdag men den dagen fanns det inga lediga tider så jag  fick ge mig till tåls och vänta till idag. Mitt infektionsvärde var dessutom igår helt normalt, men har efter ett dygn hoppat till 77. Av den anledningen blir det ytterligare ett besök imorgon på första hjälpen för att kolla att läget lugnar sig.

Jahapp. Det är sådana här dagar vågrätt läge känns bra. Jag tycker inte om att vara hemma från jobbet, men sådana här dagar inser även jag att jag inte har något val. Bara att vila och vänta på att basiluskerna ger med sig.

Det är också sådana här dagar man börjar fundera en massa saker. Som att man är lyckligt lottad när man i princip har både sjukhus och läkarhjälp nästan bakom husknuten. De förändringar som är på gång inom den här branschen tyder ju på att för många kommer det inte att vara en självklarhet längre.

Jag är också tacksam för att jag är född på det här århundradet, att det finns hjälp att få. Under mitt släktforskande har jag lärt mig hur vanligt det var förr i tiden att människor dog i små, banala infektioner. Jag kan gott tänka mig att min öroninflammation hör till den kategorin. Utan antibiotika är följdsjukdomarna inget att leka med.

Så även om dagen inte varit den bästa, så är jag tacksam. Jag vilar och hoppas på en  bättre dag imorgon.