Det här fina armbandet fick jag i morsdagspresent av Ellen. Ett annorlunda armband hon pysslat i eftis. En hel eftermiddag tog det att göra det klart.
Kanske ett tips för dig som jobbar på förskola/skola? Passar kanske inte helt små barn med tanke på att man ska hantera nålar.
Men fint är det. I mina favorit färger. ❤Så fint att jag sätter det på armen när jag åker till jobbet idag!
Det borde vara vår. Istället är det isande kallt i blåsten. Vilken tur att man inte behöver gå ut om man inte vill.
Har firat morsdag hela dagen. Fick kaffe på säng och en massa paket. Allt från smaskig choklad, trädgårdstidningar till ett armband tillverkat av säkerhetsnålar. Jag måste försöka komma ihåg att ta en bild på armbandet en annan dag. (Armbandet blev nämligen kvar inne på toaletten och jag orkar inte kliva upp någon mer gång ur min sköna säng där jag ligger nu…) Men det är väldigt fint, så ni måste få se det. Ett annorlunda tips på vad man kan pyssla ihop.
Sen blev det morsdagskaffe i Krombi. Mamma hade som vanligt bullat upp. Allt smakade så gott och jag nästan skämdes där jag satt och blev uppassad som en liten flicka. Det borde ju vara jag som ska fira henne. Annat än med bara en blomma. Mammasdag. På samma gång som det är skönt att vissa saker forftfarande är som vanligt. Just nu orkar jag inte med fler förändringar. Livet är tillräckligt turbulent redan.
För kvällen tillbringade vi på sjukhuset. Med picknickkorgen fylld till bredden, stegade vi iväg. Vi blev ett stort gäng. Sammanlagt sjutton personer mötte upp i sjukhuscafeterian som hade stängt för dagen. Och visst blev svärmor glad när hon rullades in i rullstol och fick syn på oss allihop och långbordet vi dukat.
En timme går snabbt när man har roligt och lamporna släcktes ner för kvällen. Upprepade gånger gick vi och tryckte igång dem igen, men till slut insåg vi att det var dags att återlämna henne till avdelningen igen för att inte väktarna skulle behöva komma och slänga ut oss.
Nästa vecka blir det eventuellt en flytt till ett annat sjukhus. Då blir det långt att åka och hälsa på. Men det gör detsamma. Huvudsaken att de får henne på fötterna igen.
Min egen morsdagstårta hann jag aldrig smaka på och trädgårdstidningarna måste vänta lite till, jag är alldeles för trött. Det är trots allt en dag imorgon också.
– Mamma, det är förresten teaterövning redan imorgon måndag. Jag kommer då. Och torsdag och fredag…
Jag är lyckligt lottad jag som vet vart jag kan gå. ❤
Glad morsdag till er alla!❤
Huvudet bultar. Tankarna organiserar, deklarerar, subtraherar , multiplicerar, räknar. Och ändå är jag konstant ett halvt dygn försenad i allt. Är det inte bråttom på jobbet så är det här hemma. Aaaggggghh!
Imorgon är jag ledig trots att jag egentligen inte skulle ha tid. Men det ska bli skönt det också. Jag ska ladda batteriet som är alldeles urlakat efter alldeles för lite sömn de senaste dagarna samt försöka förkorta to-do-listan här hemma också. För den börjar bli lång. Kilometer lång.
Småflickorna är sjuka. Bägge två. Maken stannade hemma för vi konstaterade att en nioåring inte är så stor. Särskilt inte när hon kräkts hela natten. Jag hörde i natt hur någon sköljde och tömde “navkapseln” (vårt tvättsfat i metall men som liknar en navkapsel) inne på toaletten. Jag trodde det var maken. Dottern hade spyttat flera gånger under natten, men den här gången orkade jag inte kliva upp för det lät ju som om de hade läget under kontroll. Aldrig såg jag att bakom mig i sängen låg maken…
– Nej det var jag själv som tömde och sköljde ur spyfatet sa 9-åringen med ett blekt leende på morgonen.
Hon är duktig hon. Nästan för duktig.
– När man är nio måste man få vara liten hur duktig man än är, konstaterade maken efter att vi funderat alternativa lösningar och han till slut beslöt sig för att stanna hemma. Tur var väl det för två åringen passade istället på att få feber hon med och sov dagssömn i tre timmar!
– Man får mycket gjort när man jobbar hemifrån, konstaterade maken förnöjt.
Hmmm. Märklig värld vi lever i. Bråttom för jämnan och ändå blir ingenting klart.
Tänker på morgondagen och alla småsaker jag borde få ur världen. Högst antagligen kommer jag att glömma hälten. Det blir så när man har för fullt på hjärnkontoret. Då sållar hjärnan ut och börjar glömma.
Desperat försöker jag göra en lista. Jag får inte glömma!
– gör mjöd (kom ihåg att alla familjer ska ha två flaskor med till konserten på måndag!)
– beställ besiktning till bilen!
– beställ blombud!
– deklarera egna och andra familjemedlemmars skatter!
– leta ett urklipp
– hämta sjukintyget från i fredags
– orkar jag ens tänka på de randiga fönstren eller den okrattade gräsmattan?
– beställ tandläkartid till sonen!
– fisksoppa! Familjen måste få mat!
Jag stänger ögonen. Just nu är sova den viktigaste punkten på min to-do-lista. Börjar nu. Allt det andra kan kvitta. En sak i taget…
Zzzzzzz…
– Älska dig å!
Eller fritt översatt från dialekt till finsvenska:
– Älskar dig också!
Så säger Signe när hon kommer rusande och ska upp i famnen och borrar in huvudet i min halsgrop. “Älska dig å.” Som om jag precis sagt “Jag älskar dig” och det har blivit hennes tur att svara.
Signe behöver ingen som säger först. Hon älskar förbehållslöst. No matter what. Hon “älskar å” och räknar med att alla andra känner likadant. Så rätt hon har.
Kanske vi vuxna borde ta modell och också älska utan att fordra att motparten alltid ska älska först.
Älskar er å! ❤😉 Glad påsk! 🐥
Bekymrad
– över en familjemedlems hälsofenomen. Borde man ringa i alarmklockan eller är det bara inbillska modershjärtat som har livlig fantasi?
Stolt
– över att jag äntligen fick lappat utebyxorna åt nästyngsta. Hela knät var blottat, men nu är det ihopzippat och blev väldigt fint om jag själv får säga 👍
Tacksam
– över en väldigt värdefull och avslappnad pratstund med våra två tonåringar över en rykande kopp kaffe ikväll. Samtalet behandlade… allt! Mäktig känsla när man för en stund ges lov att stiga in i deras magiska värld.
Eftertänksam
– efter att ha hört om ännu en skilsmässa. J, vi tappar väl inte bort varandra mitt bland allt liv och alla barn?
Hatar
– sociala medier! Förstår egentligen inte varför jag ständigt och jämt ändå är inne och “pillar” på dem. Funderar vad som skulle hända om jag stängde ut alla människor som egentligen inte är några riktiga “vänner” ? En vacker dag kommer jag att göra det…
Irriteras
– över att jag jämt försöker läsa av vad andra människor tycker om mig. Jag har tentaklerna på för jämnan. Analyserar. Känner av. Egentligen – varför bry sig?
Trött
– sov dåligt senaste natt. Någon tappade “plicken” och det blev ett hiskeligt hallå. Förstår egentligen vad det är som är så fascinerande med mitt födelsemärke på halsen! På riktigt, det är bara en “plick”!
Skäms
– över att jag åter en gång inte har övat på sångerna. Körövning imorgon och jag har inte ens öppnat mappen…
Orolig
– över att jag inte ska hinna få min novell klar i tid. Har hittat en intressant personlighet och historia att berätta, men tiden jag skulle behöva lägga på skrivandet går till att serva familjen.
Förväntansfull
– över att en lång helg väntar på mig. Då ska jag skriva och förhoppningsvis sitta ute vid villan och lyssna på svanarna som ropar på andra sidan sjön. Den bästa tiden på året är alldeles strax på väg att börja. ❤
Ont
– i händerna. Eksemen blommar igen. Om jag bara visste vad det beror på.
Blir sömnig
– av alla tankar. Kanske allt ordnar sig om jag sover på saken.
God natt världen!
Lite som Atomokvarteret känner jag mig ikväll. Förkrossad. Grävskopan kör in sin väldiga arm och rör obarmhärtigt runt tills det bara finns flisor kvar.
Jag tror jag har sagt det tidigare att när man är så lagom lycklig kommer man hårt ner igen. I varje fall jag. Den här gången gick det relativt snabbt. I tisdags flög jag och vi behövde bara skriva torsdag kväll innan jag damp ner hårt i marken igen. Så hårt att till och med sonen under bilturen, när jag för andra gången måste fråga vart vi var på väg egentligen, funderade om jag kanske borde gå lägga mig en liten stund . Suck.
Vad som orsakade denna dimp igen? Jo, Signe är sjuk – igen. På riktigt, det är med gråten i halsen jag konstaterar det. Sedan nyår har sjukdomarna duggat tätt. Har inte Signe varit sjuk har det varit jag. Nå många dagar har vi sist och slutligen inte varit hemma. Det har nämligen alltid löst sig på något mirakulöst sätt. Flera gånger har Signe blivit sjuk när sonen haft ledigt från skolan pga provvecka eller annan ledighet. En dag var även Linnea sjuk samtidigt så hon och Signe bäddade ner sig framför teven så att mamma och pappa kunde kila iväg till jobbet en stund. Tala om att jag har det ganska lyxigt.
Men nu kom sjukan väldigt olägligt. I dessa bokslutstider skulle jag verkligen behöva alla arbetsdagar jag kan få. Framförallt skulle jag vilja ha lite arbetsro och få fixat det sista utan att ständigt och jämt behöva fundera på febriga barn. Vardagen är tillräckligt intensiv att jag inte behöver flera utmaningar att lösa.
Jobbet är sist och slutligen en bisak den här gången. Det som gör att denna tidpunkt inte alls är lämpad för sjukdomar, är att vi på lördag morgon är på väg på dragspelskryssning. En hel busslast åker iväg från Karleby. Vår Ellen har dessutom gått till semifinal i “Hopeinen harmonikka” och den tävlingen går av stapeln där på båten. Så ni kanske förstår att jag gärna vill resa? Jag vill ju vara med. För att inte tala om buffén vi har bokat bord till… Smaklökarna har redan riktat in på sig på alla godsaker de vill smaka på…
-Jag kan bli hemma i helgen med Signe om hon är sjuk, sa maken ridderligt.
Tror jag det. Visst är hon pappas flicka, men när hon är sjuk ska det vara mamma.
– Plicken, val e plicken, säger hon och vill pilla på pricken på min hals.
Dessutom, tanken var ju att vi skulle åka allesammans. Hela familjen har verkligen sett fram emot och väntat på den här resan.
– Kära gode Gud. Om vi är hemma och vilar imorgon, kan vi då få vara friska i helgen? Två dagar? Snälla.
Jag vet. Jag låter som ett bortskämt barn. Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag inte har så stora fordringar på livet över lag. Jag lever ganska anspråkslöst. Tar det mesta med jämnmod och knatar på i uppförsbacke och nerför.
Äsch då. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt när man kan göra det svårt.
Håll tummarna för oss. ❤
I två gastkramande sekunder såg jag mig runt inne på Prisma och funderade vart tusan tog hon vägen. Sen till all lycka noterade mina ögon de knallgröna gummistövlarna som stack ut under ställningen med bälten. Då steg fnisset upp i halsen och kameran fram.
– Vår lilla tokstolla. ❤
På kvällen när jag lagt henne i säng och satt mig ner för att berätta för världen om mitt Vasa äventyr, hör jag hennes arga röst inifrån sovrummet. Jag hade ingen lust att stiga upp fler gånger, för tösen skulle ju sova. Tills jag hör vad det är hon säger:
-Mamma, föttena!
Och då förstod jag. Inget annat att göra än att snällt kliva upp och gå och stoppa om de bara fötterna där de stack fram under täcket.
Likadan var jag när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag också alltid ville att mamma skulle komma och vika täcket under fötterna. Ännu idag kan jag inte somna om täcket inte är över fötterna. Monstren som slickar tårna, ni vet.
En liten hand letar sig genom mörkret fram till min hals. Fingrar, söker energiskt den lilla utbunktningen jag har på halsen, pricken! Handen kommer inte till ro trots att den hittar vad den söker. På samma gång hindrar den även mig från att sjunka tillbaka ner i den sköna, djupa dvalan.
Fåfängt försöker jag ruska av mig den lilla handen. Jag tar i den, försöker styra iväg den mot makens sida. Kanske han har någon intressant prick att pilla på klockan tre på natten. Genom sömnbruset hinner ändå min hjärna registrera:- Den där handen, var den inte ovanligt varm? Nästan het?
Med ens är jag klarvaken. Någon minut senare har vi skannat temperaturen till 39,3, intagit en Pamol och druckit en halv “trip”.
Vad denna sjuka heter förutom hög feber, vet jag inte. Igår misstänkte jag vattenkoppor, men de misstänkta prickarna har försvunnit bort. Andra alternativ är tre dagars feber, men för att veta om det är det måste vi vänta en dag till för att dagarna ska bli tre och eventuella prickar ska hinna blossa upp. Varken snuva eller hosta har hon. Vi var faktiskt till simhallen häromdagen så min hypokondriska hjärna kan inte låta bli att fundera på vad som fanns i vattnet hon svalde…
I varje fall, den här sjukan kom väldigt olämpligt. Kasta en blick i kalendern och notera att vi närmar oss nummer tolv. Den tolfte är bokförarens högtidsdag. Då ska allting vara klart. Den här tiden på året blir den tolfte lätt en pulshöjande sak med tanke på allt det där andra som också ska vara klart.
Nå det löser sig. Det måste det. Kära maken stannar hemma idag och imorgon kan jag alltid förskottera min lediga onsdag att bli till en tisdag. Efter det måste hon ju vara frisk igen, eller?
Ibland, rätt ofta faktiskt, kommer jag på mig själv att gå och önska mig ett större hus. Tänk att ha en egen vrå där bara jag får hålla till. En vrå där alla mina prylar får stå framme, där det inte gör något att alla mina gamla foton ligger framme i veckor i väntan på att jag ska få tid att slutföra mitt projekt. En vrå där printern får stå framme jämt (just nu printar jag ganska friskt). Men nej, så ser inte min verklighet ut. Istället breder jag ut mig på köksbordet och hinner knappt komma igång innan mat ska dukas fram och jag måste städa undan igen. Och mellan varven härbergerar detta prylberg på köksbänken. Jag kan berätta att det ser för j-vligt ut – ja ni ser ju själva.
Orsaker till att jag trots allt borde sluta fantisera om ett större hus finns hela tre stycken. Ett) Vi kör rakt på den ekonomiska biten: jag är inte intresserad av att finansiera detta projekt. 100 000 eur , minst!, räknar vi med att vi skulle få hosta fram ännu ytterligare för ett hus i motsvarande skick med det vi redan har, men modell större. Nej tack! För den pengen dukar jag gärna av och fram igen. Faktiskt, om man ser alltsammans ur den synvinkeln får jag ganska bra betalt av att hålla på.
För två): Realiteten säger att denna trångboddhet är tillfällig. Om två till tre år, är sannolikheten stor att en av de våra flyttar ut. Gulp. Jag vill inte tänka på det där ännu, men det är fakta. Och sen när en väl har åkt, ja då siar jag att efter det rinner det bara på. Till slut sitter vi här i något som ter sig som en väldig borg. För barnen växer och blir stora och ger sig av. Så brukar det se ut. Och jag gissar att vår familj knappast är ett undantag.
Och tre) Jag tycker verkligen inte om att städa. Ändå gör vi det för jämnan. Vi plockar och plockar för att inte drunkna i stimmet. Så tanken på ett större hus än de 120 kvadratmeter vi har, känns städmässigt inte alls intressant. Snarare – yäk! Eller så måste man, som någon sa, vara så rik att har man råd med både stort hus och städerska. Mja. Sorterar städerskan också gamla fotografier och skriver dikter?
Så nej, en flytt lär inte bli aktuell. På ett tag i varje fall. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma. Särskilt idag när jag ser på kaoset jag lyckats åstadkomma i vårt kök. Äta, men ändå behålla kakan? Jepp, det är den där evighetsfrågan utan svar.
Lite sportlov var verkligen vad jag behövde just nu. Som siste man stängde jag dörren till jobbet på onsdag kväll med huvudvärken bultande under tinningarna. Huvudvärken hade inte gett med sig ännu under natten, men envist snörade jag på mig skorna i morse och försvann ut på promenad med Panda innan jag ens fått frukost i magen. Och där någonstans i skogen lämnade jag huvudvärken kvar. Skönt!
Trots att vi har bott här i elva år är det sällan jag kliver in i skogen som ligger alldeles intill. Tills nu. Jag har ju äntligen fått en kompis att ta med mig hit – Panda. Hon älskar att gå till skogen för hon vet att här har hon en chans att få springa okopplad.
Vi är inte ensamma om att vistas i den här skogen. Under veckosluten rör sig här väldigt mycket människor. Trots snö är stigarna väl upptrampade. Jag har varit lite rädd för att gå vilse, men spåren andra människor lämnar efter sig har gjort att jag modigt börjat ta ut allt längre rutter. Det är fascinerande att befinna sig där i skogen. Man hör staden fräsa någonstans långt i bakgrunden, men omgivningen speglar bara lugn och ro. (Bilderna är inte från idag- sörjan i skogen idag var inte lika vacker som snöfluffet under helgen).
Efter frukost packade vi in hela familjen i bilen och åkte till grannstaden på äventyr. Vi hade en del saker att inhandla, bland annat en klänning till Ellen inför hennes semifinalplats i dragspel. Vi hittade en klänning till slut och jag kan berätta att klänningsutbudet för en nioåring är magert. Vi har sökt i många affärer här i Karleby utan resultat och därför hade vi lagt vårt hopp till grannstaden. Och hoppet infriades. Jeee! 🙂
Efter en lyckad klädjakt blev det pizzabuffé på Mr Bank. Slurp säger jag. Pizzorna på det här stället är lite mer sofistikerade och tunade än vanligt och satte sig absolut rätt i gommen. Jag är övertygad om att vi kliver in här fler gånger.
Innan vi styrde kosan hemåt många påsar rikare hämtade vi vår bil där den lite ensam stod i torgparkeringen. Nu tycker jag nog ni Jeppisbor ska börja använda er fina parkering! Så mycket pengar och slit som satts ner på detta bygge tycker jag verkligen att ni ska använda det också. Det är ju lite harmt annars…
Det blev ett andra besök till grannstaden ännu ikväll… Ett erbjudande om kaffe i glada vänners lag tackar man inte nej till. ❤
En intensiv men glad dag är till ända. Jag kommer att sova med ett lyckligt leende på läpparna i natt. 🙂
God natt världen!
Signes värld 