På tal om glasögon

Oj hjälp vad besvärligt det är det där med glasögon! Jag har blivit blind som en valross (om de nu ser dåligt).  De senaste veckorna har det blivit värre och värre.  Optikern förklarade någonting märkligt om att jag egentligen inte har försämrad (läs) syn på grund av ålder, utan det istället har att göra med tidigare ögonproblem jag hade i barn – och ungdomen. Detta gör att glasögonen jag behöver  när jag läser också borde göra så att jag ser bättre på avstånd.  Jag behöver alltså inga progressiva glasögon utan vanliga plus glas räcker för både lång- och närseende. Förstod någon det där?  Inte jag heller… 

I varje fall.  Jag använder glasögonen på jobbet för annars skulle det inte bli till något.  Det går bra så länge jag är ensam i rummet med min skärm och mina papper, men så snart någon kliver in i rummet  blir jag påtagligt medveten om glasögonen på näsan.  De är så i vägen att jag blir gaaaalen. Det är knappt jag kan koncentrera mig på samtalet. Allt jag tänker på är glasögonen,  att de är smutsiga,  att.det känns som om de håller på att trilla av näsan, att de känns megastarka och att det känns som om jag ser världen genom bottnen på en flaska.  Jag har funderat om jag inbillar mig alltsammans eller om glasögonen faktiskt inte riktigt passar vid “avståndsseende”. Men det borde de ju göra. Jag har ju tidigare haft liknande glasögon. Faktum är att jag har haft glasögon i över tjugo år av mitt liv, men efter en paus på cirka tretton år måste jag sätta dem på näsan igen. 

Jag har försökt med “tantstuket” att trycka upp dem i håret när jag går och äter lunch eller håller kaffepaus.  Men jag gjorde tydligen en miss när jag inhandlade dessa glasögon – de känns inte stabila uppe på huvudet. Och någon kedja runt halsen för glasögonen vill jag verkligen inte ha.  Mega tantvarning! 

Vad jag vill ha sagt är att jag äntligen förstår dig  mamma de gånger du har kämpat med att bli van vid dina nya glasögon.  Oj vad jag har tyckt att du har varit pjåkig! Jag har tänkt tyst för mig själv :”Det är väl bara att använda dem så blir du van…”  

 Och med ens förstår jag  fammo – varför hon växlade mellan sina gamla och nya glasögon i all oändlighet. Ja,  det var nästan skrattretande hur hon höll på. Och jag förstår också dig svärfar med dina fem par glasögon du har liggandes på bordet i rad  (eller hur många det nu var).  Faktum är att just nu skulle jag kunna låna ett par…

Det finns en sanning i uttrycket att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Tyvärr börjar jag inse att det nu har blivit min tur att trilla i den gropen.